Tomas Ramberg: Inte konstigt att Åkesson inte tror på Liberalernas hot

Liberalerna och deras ständiga kompromisser har återigen hamnat i fokus efter att partiets rättspolitiska talesperson Simona Mohamsson kommit med nya uttalanden. Det välkända uttrycket ”hit men inte längre” som partiet ofta använt har gång på gång visat sig vara ett tomt löfte när det väl kommer till kritan.

Sedan Tidöavtalet undertecknades hösten 2022 har Liberalerna hamnat i en svår balansgång. Som ett av de fyra partier som utgör det parlamentariska underlaget för regeringen Kristersson har partiet tvingats till flera eftergifter. Detta trots att de inför regeringsbildningen tydligt markerade var gränserna skulle gå gentemot Sverigedemokraterna.

Under de senaste två åren har vi sett ett mönster där Liberalerna initialt markerar sitt motstånd i olika politiska frågor, för att sedan retirera och acceptera lösningar som ligger närmare Sverigedemokraternas linje än deras egen. Detta har skapat en bild av ett parti som saknar förhandlingsstyrka när det verkligen gäller.

Mohamssons senaste utspel följer samma mönster. Efter inledande stark retorik har hon nu signalerat en mer kompromissvillig hållning i frågor där partiet tidigare stått fast. Politiska bedömare ifrågasätter om denna nya position ens kommer att hålla fram till nästa val eller om ytterligare reträtter är att vänta.

För Liberalerna är situationen prekär. Med opinionssiffror som ofta balanserar kring riksdagsspärren på fyra procent behöver partiet både visa relevans inom regeringssamarbetet och samtidigt behålla sin liberala särart. Denna ekvation har visat sig svår att lösa.

Liberalernas dilemma är inte unikt i svensk politik. Mindre partier i regeringssamarbeten har historiskt ofta fått kompromissa med sina hjärtefrågor för att få inflytande i andra. Men den särskilt komplicerade parlamentariska situationen med Sverigedemokraterna som stort stödparti har gjort Liberalernas position extra svår.

I migrationspolitiken, kriminalpolitiken och integrationsfrågorna – områden där Liberalerna traditionellt haft en tydlig liberal profil – har partiet gång på gång tvingats acceptera lösningar som ligger längre högerut än partiets egna idéprogram förespråkar.

Johan Pehrson, partiledare sedan 2022, har konsekvent försvarat partiets ställning i regeringsunderlaget med argumentet att Liberalerna får igenom viktig liberal politik på andra områden. Kritiker, både inom och utanför partiet, menar dock att priset har blivit för högt.

Interna spänningar har också blivit allt mer synliga. Flera liberala kommunpolitiker och ungdomsförbundet LUF har öppet kritiserat partiledningen för dess eftergivenhet. Vid partiets senaste landsmöte var diskussionerna stundtals hätska kring hur partiet ska förhålla sig till regeringssamarbetet.

Sverigedemokraterna, å sin sida, har skickligt utnyttjat situationen. Genom att framställa sig som regeringens idémässiga motor har de kunnat ta åt sig äran för politiska framgångar, särskilt i migrationsfrågor och kriminalpolitiken – områden där de har stort väljarstöd.

För väljare som sympatiserar med Liberalernas traditionella värderingar skapar situationen förvirring. Partiet som en gång profilerade sig på rättsstatens principer, en human migrationspolitik med tydliga regler, och integration genom språk och arbete, har nu blivit svårare att definiera ideologiskt.

När Simona Mohamsson nu åter justerar partiets position framstår det som ytterligare ett exempel på den liberala reträtten. Frågan som många nu ställer är om partiet har någon verklig gräns kvar eller om ”hit men inte längre” mest fungerar som en tillfällig positionsmarkering innan nästa eftergift.

Inför valet 2026 står Liberalerna inför ett avgörande vägval. Antingen fortsätter man på den inslagna vägen som en del av det högerkonservativa blocket, med risk för fortsatt utsuddad liberal profil, eller så försöker man återta sin position som tydligt liberalt alternativ – med risk att hamna utanför regeringsmakten.

Om Mohamssons senaste utspel kommer att hålla fram till valet återstår att se. Men historien från de senaste två åren ger anledning till tvivel. För ett parti som gjort så många reträtter har ”hit men inte längre” blivit ett uttryck som väcker mer skepsis än förtroende.