Tomas Ramberg: Uppror mot Dadgostar om hon får som hon vill

I den svenska politiska debatten har Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar tagit en allt tydligare position mot dagens migrationspolitik. Med skarpa ord som ”absurt”, ”inte värdigt” och ”inte förenligt med vår moraluppfattning” har hon i en intervju med Dagens Nyheter kritiserat den rådande linjen.

Trots den hårda retoriken pekar mycket på att Dadgostars möjligheter att genomföra betydande förändringar i migrationspolitiken är begränsade – även om Vänsterpartiet skulle bli en del av en framtida regering. För Socialdemokraterna, under ledning av Magdalena Andersson, har den strama migrationslinjen blivit något av ett signum och ett centralt vallöfte. Utrymmet för kompromisser är minimalt, möjligen med undantag för mindre justeringar, exempelvis att låta unga migranter slutföra gymnasieutbildning innan eventuell utvisning.

Migrationsfrågan är bara en av flera politiska utmaningar som väntar Vänsterpartiet om oppositionen skulle ta makten efter nästa val. Visserligen finns det områden där Dadgostar och Andersson står nära varandra – som ökade resurser till vården, höjda barnbidrag och ett avskaffat karensavdrag. Men dessa gemensamma nämnare rör främst utgiftssidan i statsbudgeten.

När det kommer till finansiering och intäkter växer avståndet mellan partierna. Vänsterpartiet förespråkar betydligt mer omfattande skattehöjningar än vad Socialdemokraterna är beredda att acceptera. En annan stridsfråga är vinster i välfärden, där Vänsterpartiet vill stoppa vinstdrivande företag i vårdsektorn – en hållning som Socialdemokraterna inte delar.

Den ekonomiska politiken som helhet kan komma att bli särskilt problematisk för Vänsterpartiet under nästa mandatperiod. Magdalena Andersson har redan signalerat att hon vill ”städa upp och återupprätta ordning och reda i ekonomin” efter vad hon beskriver som Tidöregeringens uttömning av statskassan. När en socialdemokratisk ledare talar om att ”städa upp” i ekonomin brukar det sällan vara förenligt med en expansiv vänsterpolitik.

Komplexiteten ökar ytterligare när man väger in Centerpartiets roll i en eventuell regeringskonstellation. Centerpartiets företagsvänliga agenda gör förhandlingsutrymmet ännu trängre för Dadgostars parti.

Den kanske mest kritiska frågan handlar om själva regeringsbildningen. Nooshi Dadgostar har investerat betydande politiskt kapital i ambitionen att ta Vänsterpartiet in i en S-ledd regering. Men hindren är många – Andersson har visat begränsad entusiasm för tanken, samtidigt som Centerpartiet har hotat med extraval om Vänsterpartiet skulle bli en del av regeringen.

Politik handlar dock ofta om kompromisser och pragmatism. Om Andersson saknar realistiska alternativ och om Dadgostar är villig att ta nödvändiga risker, är en samregering inte omöjlig. I slutändan måste sannolikt minst ett parti bryta sina löften för att en regering ska kunna bildas.

Den stora frågan är om Vänsterpartiet som organisation kan hantera konsekvenserna av ett regeringsdeltagande. För att övertyga Socialdemokraterna och Centerpartiet om att acceptera Vänsterpartiet i regeringen krävs sannolikt eftergifter som gynnar Centern – en typ av politik som riskerar att provocera fram starkt motstånd bland Vänsterpartiets medlemmar och väljare.

Vänsterpartiet har en tradition av intern opposition där missnöjda medlemmar inte tvekar att göra sin röst hörd. Paralleller kan dras till Miljöpartiets erfarenheter från regeringssamarbetet med Socialdemokraterna 2015, då partiet nästan splittrades och förlorade betydande väljarstöd.

Analytiker menar att MP:s svåra upplevelser i regeringsställning kan framstå som lindriga jämfört med vad som väntar Vänsterpartiet om de faktiskt lyckas ta plats i Rosenbad. Utmaningen blir att balansera regeringsmaktens kompromisser med partiets ideologiska grundvärderingar – en ekvation som historiskt visat sig svår för partier på vänsterkanten.