Vänsterpartist Gunnarsson med ovanligt försvarsintresse blir respekterad röst i militära frågor

Samma dag som DN intervjuar Hanna Gunnarsson tillkännager Försvarets materielverk ett köp av luftvärn för 8,7 miljarder kronor från Bofors. ”Bofors kanon är ett gammalt system som man har vidareutvecklat. Man blir onekligen imponerad av hantverket bakom”, säger Gunnarsson med en uppskattning som inte är typisk för en vänsterpartist.

När Gunnarsson som nyvald riksdagsledamot 2018 uttryckte önskemål om att få sitta i försvarsutskottet höjde många inom Vänsterpartiet förvånat på ögonbrynen. ”Jag tror inte en vänsterpartist någonsin tidigare önskat försvarsutskottet. I andra partier är konkurrensen hårdare”, förklarar hon.

Sedan dess har Gunnarsson befäst sin position i försvarsutskottet, där hon röstat ja till rekordstora försvarssatsningar. Hon har dock konsekvent röstat nej till Sveriges Natomedlemskap, en linje som följer partiets ställningstagande mot vad de betraktar som en kärnvapenallians. Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar försvarsalliansen, men har beslutat att inte driva frågan i valrörelsen.

”En stor majoritet i riksdagen beslutade att vi ska vara med. Då ska vi göra det bästa av situationen och se till att Nato pratar mer om exempelvis civilt försvar”, förklarar Gunnarsson pragmatiskt.

Denna pragmatism möter dock motstånd inom partiet. Inför helgens partikongress finns röster som kräver att utträde ur Nato bör vara en valfråga, och som hellre vill prioritera klimatet och välfärden framför försvaret.

”Det finns alltid olika åsikter i ett parti. När jag pratar med medlemmar säger jag att vi förstås önskar att världen såg annorlunda ut och att fem procent av BNP inte ska gå till försvaret”, säger Gunnarsson. Men hon påminner samtidigt om den bistra verkligheten – kriget i Ukraina och ett aggressivt Ryssland i Finlands och Sveriges närområde.

”Det är liksom den situationen vi måste arbeta med. Vi ska inte gräva ner oss i vapensystem, utan prata om robust järnväg, bra sjukvård och ett jämlikt samhälle. Det bygger totalförsvaret.”

Borgerliga partier använder ofta Vänsterpartiets motstånd mot Nato som argument för att partiet skulle utgöra en säkerhetsrisk och splittra regeringsunderlaget för socialdemokraternas Magdalena Andersson. Gunnarsson avfärdar påståendet bestämt.

”Det är ett väldigt konstigt argument. Vi har en enig försvarspolitik mellan de svenska partierna sedan flera år tillbaka.” Hon medger att det finns olika syn på kärnvapen och DCA-avtalet med USA, men betonar att partierna är eniga i de stora frågorna som krigsorganisationen, pliktsystemet och de svenska insatserna i Lettland och Finland.

Gunnarssons försvarsintresse väcktes när hon 2010 flyttade till Revinge utanför Lund, granne med regementet P7 och Sveriges största pansarövningsfält Revingehed. ”Medan orter som Skövde, Karlskrona och Boden genomsyras av militär verksamhet var det inget vi riktigt pratade om i Lund”, berättar hon.

Mullret från stridsvagnarna, vänner i hemvärnet och studiebesök med fullmäktige väckte hennes intresse. Idag besöker hon regelbundet regementen runt om i landet och samtalar med personer inom försvarsmakten.

Försvarsintresset har inte gått obemärkt förbi inom partiet. ”Elaka tungor kallar mig ibland för krigshetsare. Då blir jag lite arg för ingen vill ju ha krig”, säger hon och tillägger med ett leende att hon bara är ”möp” (militärt överintresserad person) i tjänsten, inte privat.

Gunnarsson argumenterar för att det går att bedriva försvarspolitik från vänster genom att fokusera på tre huvudsakliga områden. För det första måste välfärden fungera för att totalförsvaret ska vara effektivt – något som blev tydligt under pandemin. För det andra förespråkar hon offentligt ägande av samhällsviktig verksamhet, inklusive försvarsrelaterade företag.

”Det vill vi ha även inom försvarsområdet för det blir lättare att kontrollera. Små, privata företag är svårare när alla måste gå åt samma håll. Och absolut inte utländskt ägande, till exempel kinesiskt.”

Den tredje punkten handlar om att ett jämlikt samhälle är ett säkrare samhälle. ”Det vi ser i Sverige i dag, med många människor som inte har mat på bordet eller inte har bra bostäder, skapar ett utanförskap. Det blir svårt att hantera vid kris eller krig. Ukrainas absolut största resurs är att man har en befolkning som vill försvara landet”, säger Hanna Gunnarsson.