Adrenalinet gjorde att supermålvakten glömde smärtan

20 år sedan Damkronornas historiska silvermedalj: ”Vi hade skapat en känsla av att allt var möjligt”

– Vi visste att vi hade byggt något bra inför Turin, och vi hade skapat en känsla av att allt var möjligt. Vi hade många ledande spelare som ledde laget på ett väldigt bra sätt, säger Kim Martin Hasson 20 år efter den historiska matchen.

Inför OS i Turin 2006 hade Sveriges damhockeylandslag tagit stora steg i utvecklingen. Förhoppningarna att de skulle kunna försvara det överraskande bronset från Salt Lake City 2002 var stora, men att guldkampen som alltid skulle stå mellan USA och Kanada sågs som en självklarhet.

En viktig del i förklaringen till den positiva svenska utvecklingen var en okonventionell lösning – en lägerskola i Landskrona. För att maximera antalet träningsdagar tillsammans funderade dåvarande förbundskaptenen Peter Elander på hur han på bästa sätt skulle få pengarna från förbundet och SOK att räcka till.

Lösningen blev att förlägga flera av lagets träningsläger i Landskrona där träningsmöjligheterna var utmärkta, och där boendet i flerbäddsrum på lägerskolan några kilometer från ishallen var billigt men funktionellt.

– Där fick vi ihop gruppen på ett fantastiskt sätt. Vi lärde känna varandra ordentligt, och blev väldigt sammansvetsade. Det var aldrig någon som klagade utan vi bara körde, säger Kim Martin Hasson.

– Den gruppkänslan var nyckeln till framgången. För ett antal år sedan såg jag och Holst om semifinalen och då blev vi påminda om hur mycket alla offrade sig. Spelarna slängde sig och täckte det ena skottet efter det andra. Det var rätt fascinerande att se det med lite distans.

Men trots alla positiva förändringar och förbättringar var det som hände i semifinalen 2006 en skräll som fortfarande diskuteras i hockeykretsar.

När det var dags för OS-semifinal i Turin mellan Sverige och USA var USA gigantiska favoriter. Fram till dess hade de två dominanterna i damhockeyvärlden, USA och Kanada, mötts i samtliga mästerskapsfinaler i såväl OS som VM.

För även om det gick att se hur det svenska spelet hade förbättrats, var det ingen utanför laget som riktigt hade greppat den mentala förflyttning som hade skett hos spelarna och hur betydelsefull den var.

Inledningen på semifinalen såg ut ungefär som vanligt när de två lagen tidigare hade mötts i mästerskap. USA tog ledningen med 2–0, båda målen gjorda i powerplay. I det läget fanns risken att siffrorna skulle rinna iväg, men då klev Maria Rooth in i handlingen.

Rooth, som var det svenska lagets största offensiva stjärna, gjorde både 2–1 och 2–2. Det var resultatet efter ordinarie tid. Efter en mållös förlängning stod det klart att semifinalen skulle avgöras på straffar.

Även i straffläggningen visade Rooth klassen när hon satte sin straff. Det gjorde även lagets yngste spelare Pernilla Winberg. Samtidigt klev Kim Martin Hasson – som svarat för en mängd bra räddningar under ordinarie tid – fram och stoppade de amerikanska straffarna.

Därmed var sensationen ett faktum. Sverige vann semifinalen med 3–2 efter straffar. För första gången någonsin skulle Sverige spela en mästerskapsfinal, och för första gången var USA utslaget redan i semifinalen.

Målvaktshjälten Kim Martin Hassons väg till medaljen i Turin hade inte varit okomplicerad. Hon var given i rollen som förstemålvakt, men en skada i vänster knä gjorde att hon bara stod den viktiga första matchen i gruppspelet mot Ryssland, och också stod över några träningar.

– Jag var aldrig orolig för att det inte skulle fungera. Det kändes som det funkade bra med sprutorna, och det upplägget som vi hade när det gällde matcher och träningar, säger hon.

När hon får frågan om den långdragna semifinalen med förlängning och straffar påverkade smärtan i knäet svarar hon:

– Nej, det har jag inget minne av. Men det kan också ha berott på att jag i det läget gick på adrenalin. Det fanns liksom ingen tid att tänka. Det var bara att köra på. Inte minst eftersom jag kände att vi kunde vinna, säger hon och skrattar.

I finalen mötte Sverige Kanada, och även om de svenska spelarna gjorde en helt okej insats var det tydligt att de inte riktigt hade lyckats ladda om efter den dramatiska semifinalen. Kanada vann rättvist med 4–1.

Efter finalen fick Kim Martin Hasson ta emot utmärkelsen som turneringens bästa målvakt, och både hon och Maria Rooth fanns med i medias All Star-lag. Semifinalen sågs av över två miljoner tv-tittare, och efter hemkomsten till Sverige hyllades silverdamerna tillsammans med guldherrarna på Medborgarplatsen.

– Med tanke på att damhockey kanske inte var superpopulärt på den tiden var det jäkligt häftigt att uppleva hur många som hade fått upp ögonen för oss, och insett att tjejer faktiskt kan spela hockey. Sedan trodde jag kanske att uppsvinget de följande åren skulle blivit något bättre än det blev. Men någonstans skapades ett intresse.

I dag är Kim Martin Hasson sportchef för regerande svenska mästarna Frölunda, och kan på nära håll se att även om det tog sin tid så hände det till slut bra saker. Antalet kvinnliga hockeyspelare i Sverige har de senaste åren ökat i snabb takt, och är i dag drygt 11 000.

Men för att ta nästa steg vore en landslagsframgång viktig. Det skulle öka möjligheten att locka ännu fler flickor till hockeyskolorna.

När hon får frågan om vad man kan förvänta sig av årets OS-lag svarar hon:

– Får man ihop alla pusselbitarna tror jag det kan bli något riktigt bra, säger hon om det som väntar i Milano.

Sverige inleder sin OS-turnering den 5 februari med match mot Tyskland. Därefter följer gruppspelsmatcher mot Italien, Frankrike och Japan. Damkronorna siktar på att upprepa framgången från Turin och åter ta sig förbi kvartsfinalen mot något av de etablerade stornationerna i damhockey.