”Är du minsta utanför den gröna zonen så sitter du i väggen”

Syskonen Kohala utmanas av nybyggda rodelbanan inför andra OS

Syskonen Tove och Svante Kohala förbereder sig för sitt andra olympiska spel. Under två tillfällen har de fått testa den nya rodelbanan i Cortina, som kommer att användas under de kommande olympiska spelen. Svante beskriver de första kurvorna med orden ”jättelätt, jättesvår, okej, jättesvår igen” – ett talande exempel på banans utmanande karaktär.

Den andra kurvan har visat sig särskilt problematisk. Den börjar platt men övergår i en kraftig sväng mot slutet.

”Kurvan vill egentligen bara slänga upp dig i taket och sen köra in dig i högerväggen. Du måste skapa tryck där det inte finns tryck”, förklarar Svante.

Hans Kohala, som är både pappa till syskonen och förbundskapten för det svenska rodellandslaget, tillägger att marginalen för att lyckas är extremt smal:

”Fönstret där man kan åka, i den gröna zonen, i en sån kurva är extremt litet. Det minsta utanför den gröna korridoren i kurvan så sitter du i väggen.”

Kurva fyra är enligt Svante liknande men ännu mer utmanande eftersom den är snabbare och innehåller ett hopp i början som åkarna måste undvika att köra på. Han beskriver hur svårt det är att behärska denna del av banan:

”Sen är det platt, platt, platt och sen kommer det jättemycket tryck och sen slutar kurvan helt. Så man har åkt upp i banan, och fortsätter upp och sen bara faller man.”

Tove berättar att de under säsongens första tävling kunde se hur flera av världens bästa åkare aldrig lyckades bemästra de första kurvorna på banan. Syskonen Kohala klarade sig dock förhållandevis bra.

”Vi klarade väl 95 procent av åken i alla fall. Men andra kommer att åka till OS och veta ’nu har jag ett stort problem att lösa’,” säger hon.

I rodel handlar allt om tajming. Träffar man inte rätt in i en kurva kan det snabbt leda till en krasch. Detta gäller även för de mest erfarna åkarna eftersom ju mer man tänjer på gränserna, desto mindre blir felmarginalerna. Tove delar med sig av sina erfarenheter:

”Jag kraschade i en världscup i Salt Lake, och jag var blå från axeln ner till foten.”

De höga hastigheterna i rodelbanan genererar enorma g-krafter. I kurvorna utsätts åkarna för upp till fem g, och på vissa banor kan krafterna nå 6-7g.

”’Bam!’, som att någon slår en i huvudet. Det blir så mycket kraft på en gång så man tappar huvudet i isen och släpar det tills trycket släpper när man kommer ut ur kurvan”, beskriver Tove.

Svante tillägger: ”Och då kan det vara att man inte pallar att hålla upp fötterna längre. Och då försvinner styrningen och då ligger man där som en pannkaka.”

Han beskriver en idealisk målbild för ett perfekt åk som att ”mjukt dansa ner för banan”. Hans påpekar att det handlar om att hitta den naturliga fallinjen och inte bryta mot naturlagarna, men att detta är betydligt lättare sagt än gjort. Syskonen Kohala fortsätter att söka efter det perfekta åket.

Deras tränare liknar ofta rodel vid biljard, där en studs mot vallen påverkar bollens hela fortsatta bana. I rodel handlar det om centimeterprecision vid hastigheter upp mot 120 kilometer i timmen.

”Kör du in i väggen lite för tidigt blir du sedan… helt plötsligt… jättesen. När det är kaos är varje kurva ’nej nej nej’. När man börjar med ett problem kommer den här biljardbollen studsa lite fel hela vägen ner”, förklarar Svante om vad som kan leda till en krasch.

Hans Kohala påpekar att riktigt skickliga åkare kan reparera ett misstag och komma tillbaka på rätt linje. Men ibland är det omöjligt, och då blir hela åket ett försök att hantera problem efter problem: ”Det brukar göra ont.”

Att styra en rodelkälk kräver finmotorik och precision. Kroppen ska alltid vara centrerad längs kälkens mittlinje. Endast nybörjare flyttar hela kroppen, förklarar Hans. Vad åkarna gör är att förflytta kroppsvikten. För att svänga vänster trycker de ner högerbenet mot medens horn, drar i vänster handtag eller trycker till med axeln – ibland alla tre samtidigt.

”Men det går jättefort att göra en katastrof”, konstaterar Svante.

”Det är kul att åka fort och ha kontroll. Det är inte kul att åka fort och inte ha kontroll”, tillägger Tove.

Det finns ingen idealisk kroppstyp för en rodelåkare, enligt syskonen Kohala. Under Hans Kohalas aktiva tid fanns det mycket stora åkare, men vad de vann i vikt förlorade de i aerodynamik. Idag kan mindre åkare som har rätt känsla och är duktiga på att läsa isförhållanden samt ställa in vinklar och vasshet på stålmedarna vara minst lika snabba.

Enligt reglerna får åkarna använda viktvästar för att nå upp till en standardvikt – 75 kilo för damer och 90 kilo för herrar. Men extra vikt är bara fördelaktig om åkaren kan hantera den effektivt.

”Extra tyngd på banan är en fördel men om du inte klarar att flytta dig i början, då är det som att starta en bil på treans växel, det kommer inte att gå fort”, förklarar fystränaren Eric Bauroth.

En stor utmaning för rodelåkarna är att hitta balansen mellan styrka och avslappning. De behöver vara spända i nacken för att inte tappa huvudposition och i fötterna för aerodynamikens skull, men samtidigt tillräckligt avslappnade för att kunna göra de känsliga rörelser som krävs för att styra kälken effektivt.

Tove och Svante Kohala tävlar i OS i Cortina i februari 2026, där Svante deltar i herrarnas singel med åk den 7-8 februari och Tove i damernas singel den 9-10 februari.