Ebba Anderssons tårar efter VM-succén: ”Jag grät skiten ur mig”

Fjolårets VM i Trondheim slutade med en imponerande medaljskörd för Ebba Andersson. Med två individuella guld, där hon besegrade hemmafavoriten Therese Johaug, och ett stafettguld stod den svenska skidstjärnan för en exceptionell prestation. Men framgångssagan fick ett bittert avslut när hon slutade på fjärde plats i den avslutande femmilen – ironiskt nog efter att ha kört på guldvinnaren Frida Karlssons skidor.

”Först grät jag bara skiten ur mig”, berättar Andersson öppenhjärtigt om reaktionen efter loppet. ”Jag var verkligen glad för Fridas skull. Det som mycket gjorde att jag var så besviken var att jag som motivationsbild hade målat upp hur vi skulle komma in där och tvåla dit de där norskorna, vara etta och tvåa, och jag hade varit lika glad oavsett vem som var först.”

Hon lyckades samla sig tillräckligt för den tre timmar långa bilresan hem till Östersund. Under färden försökte hon mentalt lämna loppet bakom sig, men det tog flera dagar innan hon verkligen kunde gå vidare.

”Nyckeln var att hitta acceptans i att sånt kan ske. Lika gärna som att jag hade kunnat bli bortvallad, bryta en stav eller ha en dålig dagsform – det hör till”, förklarar hon.

Andersson har i flera år arbetat med en mental coach för att kunna vidga perspektiven, undvika att fastna i detaljer och inte vara så hård mot sig själv. Trots detta erkänner hon svårigheten i att separera sin identitet från prestationerna.

”Som skidåkare är jag ofta min prestation. Det är svårt att ta av sig ’personen Ebba-kepsen’ och vara skidåkaren, rollerna går mycket hand i hand. När det inte lirar på skidåkarplanet blir man som person också påverkad”, säger 28-åringen.

Med fyra medaljer från VM i Planica 2023, varav två guld, och en liknande medaljskörd från Trondheim är det nästan svårt att föreställa sig att Andersson saknar en individuell OS-medalj. Närmast var hon i Pyeongchang 2018, där hon slutade på en fjärdeplats endast åtta tiondelar från bronsmedaljen i skiathlon.

I Peking-OS 2022 hade Andersson andra förväntningar på sig själv. ”Inför mitt första OS hade jag inte några jättemeriter på seniornivå så jag gick in med känslan att jag hade allt att vinna. I det andra tänkte jag ’det var så nära sist, det är väl nu det ska ske’, jag la kravlistan för mig själv lite för högt.”

Tremilen i Peking blev en särskilt bitter upplevelse när hon tappade en bronsmedalj på upploppet. ”Då fanns det inget mer. Då var det tufft för då kom de andra loppen, som jag också egentligen känt viss besvikelse kring, i kapp”, berättar hon.

Inför sitt tredje OS, i Milano Cortina 2026, hoppas hon slippa använda de strategier för motgångshantering som den mentala coachen hjälpt henne att utveckla. Hon ser dock inte framgång som något problematiskt som behöver bearbetas på samma sätt.

”Jag har inte upplevt att det varit ett problem. Det är boostande att känna att man är där man vill vara, det behöver inte bara vara resultat utan att man känner att man tar steg framåt i träningen. Jag tackar och tar emot framgång alla dagar i veckan”, säger Andersson.

Med sina imponerande meriter – 15 SM-guld, 52 pallplatser i världscupen (varav 9 individuella segrar) och en lång rad VM-medaljer – är Andersson en av Sveriges främsta skidåkare. I det kommande OS i Milano Cortina, där längdskidåkningen avgörs i Val di Fiemme, kommer hon troligen att delta i skiathlon den 7 februari, 10 km fritt den 12 februari, stafetten den 14 februari samt 50 km klassiskt den 22 februari.

För Andersson är den individuella OS-medaljen fortfarande ett tydligt mål. ”Jag har ju varit väldigt nära tidigare, man känner att den verkligen finns inom räckhåll. Men jobbet ska göras också, det är ingenting som bara serveras till en”, avslutar hon.