Emma Lukins: Den parallella invigningsceremonin blev kall och trist

Den olympiska glansen uteblev i Livigno

Det var tyst, mörkt och påfallande ödsligt när den italienska alpbyn Livigno stod värd för en av fyra parallella invigningsceremonier inför OS. I ett ambitiöst men kritiserat försök att revolutionera det olympiska formatet beslutade arrangörerna att dela upp invigningen på fyra olika platser – en idé som på papperet skulle inkludera fler regioner men som i praktiken skapade en märkbar kontrast mellan festligheterna.

Medan Milano stod i centrum för uppmärksamheten, lämnades Livigno med en ceremoni som bäst kan beskrivas som avskalad. Temperaturen sjönk snabbt när mörkret föll över bergsbyn, och stämningen följde samma nedåtgående kurva. För besökare och journalister på plats infann sig snart frågan: ”Har de fest i Milano nu, medan vi sitter här?”

Den italienska OS-kommittén hade marknadsfört sitt koncept som ett nytänkande sätt att organisera olympiska spel, med större geografisk spridning och inkludering av landets olika regioner. Livigno, känd som en populär vintersportort med anor från 1300-talet, skulle få sin stund i rampljuset när alpina grenar förlades hit. Men istället för att lyfta fram ortens charm blev invigningen snarare ett exempel på utmaningarna med decentraliserade evenemang.

Kontrasten mellan de olika ceremonierna blev påtaglig. Medan Milano bjöd på stjärnor, ljus och spektakel, präglades Livignos tillställning av en nästan påträngande tystnad och en känsla av att befinna sig i periferin. Det ambitiösa upplägget, som skulle demonstrera Italiens innovativa förmåga, resulterade istället i en splittrad upplevelse där arrangemangen i de mindre orterna framstod som bleka kopior av huvudceremonin.

Invånare och näringsidkare i Livigno hade sett fram emot den ekonomiska injektion som OS-arrangemanget skulle innebära. Regionen, som traditionellt livnär sig på vinterturism, hade investerat i uppgradering av anläggningar och infrastruktur. Men den nedtonade invigningen speglade inte den entusiasm och de förväntningar som funnits lokalt.

”Vi förväntade oss mer liv och rörelse,” säger Maria Galli, restaurangägare i Livigno. ”Det känns som om all energi koncentrerades till Milano, medan vi blev en efterтанке.”

Kritiker menar att det splittrade upplägget symboliserar ett växande problem inom olympiska spel – balansgången mellan att sprida spelen över större geografiska områden för att minska miljöpåverkan och kostnader, samtidigt som den olympiska magin och sammanhållningen riskerar att gå förlorad.

Sportjournalister på plats noterade också den märkliga atmosfären. Medan kameror och ljus riktades mot Milano, saknade Livignos ceremoni den värme och gemenskap som traditionellt präglar olympiska invigningar. De få åskådare som samlats verkade mest frysa och undra vad som pågick på andra håll.

Italienska olympiska kommittén försvarade dock sitt beslut och menade att det var ett nödvändigt steg för att göra spelen mer hållbara och tillgängliga för fler regioner. Talespersonen Roberto Fellini kommenterade: ”Vi ville visa att olympiska spel kan arrangeras på nya sätt, med mindre miljöpåverkan och större regional delaktighet.”

Medan invigningen i Livigno gick obemärkt förbi för många internationella TV-tittare, har den väckt debatt om framtida olympiska formats utformning. Experter inom sportadministration pekar på att detta experiment kan påverka hur Internationella Olympiska Kommittén bedömer kommande ansökningar och riktlinjer.

För Livigno återstår nu att försöka maximera sin roll under de pågående tävlingarna. Ortens representanter hoppas att själva idrottsevenemanget ska erbjuda det som invigningen misslyckades med – att verkligen sätta den historiska alpbyn på den olympiska kartan.

När invigningsceremonin avslutades i Livigno lämnade besökarna platsen med blandade känslor. Kanske var det passande att kylan och mörkret dominerade kvällen – en oavsiktlig metafor för den olympiska låga som aldrig riktigt fick fäste i den italienska bergsbyn.