Expert om fotbollslaget: Misstänker att familjer i Iran använts som hot

Det iranska fotbollslandslaget har återvänt hem från de asiatiska mästerskapen, dock utan sju av spelarna och ledarna. Detta följer efter en kontroversiell händelse där laget inte sjöng nationalsången i sin första match, vilket inträffade bara dagar efter att kriget mellan Israel och Hamas hade brutit ut.

Denna tysta gest tolkades som en protest mot den iranska regimen, vilket ledde till hot mot spelarna, bland annat genom officiella iranska mediekanaler, där de stämplades som förrädare. I de efterföljande matcherna noterades att spelarna sjöng nationalsången, vilket väckte frågor om huruvida de hade utsatts för påtryckningar efter den första matchen.

Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi vid Uppsala universitet, bekräftar att spelarnas oro är välgrundad. ”Just att de inte sjöng nationalsången mitt under brinnande krig, och de signaler som kom från Iran, gör att de hade anledning att bli skrämda,” säger han.

Enligt Fazlhashemi finns det tydliga förväntningar på idrottare som representerar Iran. De förväntas agera i enlighet med regimens önskemål, och om de inte gör det kan konsekvenserna bli allvarliga. ”Gör laget den här typen av markeringar, ja, då kommer också räkningen därefter,” förklarar han.

Det har nyligen bekräftats att de sju personer från laget som lyckades bryta sig loss från lagledningen har fått tillstånd att stanna i Australien. Situationen komplicerades dock när en av spelarna ändrade sig och kontaktade Irans ambassad för att bli upphämtad, vilket oavsiktligt avslöjade den hemliga adressen där de andra sex medlemmarna befann sig.

Australiens inrikesminister Tony Burke har bekräftat incidenten och meddelat att de övriga sex har flyttats till en ny, säker plats. Enligt uppgifter var fler spelare nära att stanna i Australien men valde i slutändan att resa tillbaka till Iran, troligen efter att deras familjer hotats. Den australiska nyhetsbyrån ABC rapporterade att en spelare mottog ett röstmeddelande från sin mor som varnade: ”Kom inte tillbaka (till Iran)… De kommer att döda dig.”

Trots detta varningsmeddelande och samtal med australisk polis valde spelaren i fråga att fortsätta sin resa mot Iran. En källa till ABC, som varit i kontakt med spelarna, misstänker att lagledningen, som påstås ha kopplingar till den islamiska regimen, utövat påtryckningar mot spelarna genom hot mot deras familjer.

”Jag misstänker att familjer använts som hot, utan att faktiskt veta. Därför kan jag inte säga för mycket om det,” säger Fazlhashemi, som tillägger att de spelare som valt att återvända till Iran sannolikt har reparerat en del av ”skadan” genom sitt beslut att inte hoppa av, men att man aldrig kan vara helt säker på deras situation.

Said Mahmoudi, docent i folkrätt och professor i internationell rätt, som tidigare tjänstgjort som diplomat vid Irans ambassad i Stockholm, erbjuder ett annat perspektiv. Han menar att den största risken för återvändande spelare kanske inte kommer från regimen själv utan från arga regimanhängare bland befolkningen.

”Även om myndigheterna eller de ansvariga inte tar till några åtgärder, finns det ändå arga regimanhängare. Och det finns gott om dem nuförtiden. De kan ta saken i egna händer,” säger Mahmoudi och tillägger att risken från ”vanligt folk” kan vara större än från själva regimen.

Mahmoudi spekulerar också i att spelarnas beslut att återvända kan ha påverkats av kommunikation med deras familjer i Iran, som kanske uppmuntrat dem att återvända, snarare än enbart tryck från regimen.

Situationen fortsätter att utvecklas. Enligt Mohammad Fazlhashemi är de spelare som valt att återvända fortfarande kvar i Kuala Lumpur, då inga flygningar går för tillfället. ”Vad som händer framöver återstår att se. Det kan hända att fler hoppar av,” avslutar han.

Händelsen belyser de politiska spänningar som ofta präglar idrotten i Iran och de svåra val som landets idrottare ställs inför när deras professionella karriärer kolliderar med politiska förväntningar och personlig säkerhet.