Första kvinnliga OS-domaren i sporten: ”Märkligt att det tog så otroligt lång tid”

Kvinnlig pionjär i backhoppningens domarfålla

Marit Stub Nybelius hittade sin väg in i backhoppningen genom sin far, som i början av 80-talet tog över ansvaret för Svenska skidspelen i Falun och insåg att backtävlingarna behövde mer uppmärksamhet. När hennes tio år yngre syster sedan började hoppa väcktes ett djupare engagemang, om än inte för att själv hoppa.

Istället valde Marit att utbilda sig till domare, en utbildning hon slutförde 1991. Efter erfarenheter på hemmaplan i Sverige, tog karriären ett internationellt steg 1998. Först då insåg hon hur ovanlig hennes position var – hon mötte nämligen aldrig några andra kvinnliga domare.

– När vi tränar står vi och diskuterar hoppning. I början märkte jag att om det kom svåra hopp, då vände de sig till mig och frågade: ”Vad skulle du gett där?” Om jag sa rätt fick jag ett förvånat bifall, berättar hon.

Det var tydligt att de äldre domarna ville testa om en 25-årig blond kvinna från Sverige verkligen förstod sporten. Ett år efter att Marit började döma tillkom en kvinnlig kollega från Frankrike, men det skulle dröja ända till 2015 innan de två möttes. Idag uppskattar Marit att det finns cirka 15 kvinnliga domare av totalt 150.

Urvalsprocessen för att få döma stora mästerskap som junior-VM, VM, OS och skidflygnings-VM följer ett nomineringssystem där länder först nomineras och sedan nominerar sina domare. Detta innebär att Sverige inte alltid kommer i fråga. Senast Sverige hade en OS-domare var 2010.

Marit har en imponerande meritlista med junior-VM 2004, VM 2023 och nu OS i Milano Cortina, där hon är en av endast två kvinnliga domare – den andra är italienskan Giovanna Comina. Övriga fyra domare kommer från Frankrike, Tyskland, Kanada och Schweiz.

– Första tävlingsdagen… det kändes att det var OS. Och det var speciellt att jag och Giovanna stod där tillsammans. Vi gav varandra en ordentlig kram efter tävlingen, säger Marit.

Även om hon inte vill framhäva sig själv som historisk, understryker hon symboliken i sin närvaro. Hon reagerade när Norge gjorde stor sak av sina första kvinnliga domare, som tillkom 10–15 år efter att hon själv börjat.

– Det är först när det inte är konstigt som det är jämställt. Men den här gången känns det annorlunda. Det är viktigt att det kommer fram att vi är här på OS, att poängtera att kvinnor nu är på alla nivåer. För rekryteringen av yngre kvinnor, förklarar hon.

Jämställdhetsfrågan har länge präglat backhoppningen. Under årets OS fick damerna för första gången tävla i stora backen. Till nästa säsong kommer de dessutom få delta i samtliga tävlingar som männen i den prestigefyllda nyårstouren, även om prispengarna fortfarande skiljer sig.

– Det märkligaste är att det tog så otroligt lång tid innan någonting hände. Med tanke på att den första dokumenterade kvinnliga hopparen hoppade redan 1863, säger Marit.

Hon berättar att den första tjejklassen i världen faktiskt infördes i Falun 1991. Ett nätverk med USA och Kanada etablerades, men resten av världen var inte redo. Länge cirkulerade en myt om att kvinnor kunde ta fysisk skada av landningarna, att livmodern kunde falla ut. Motståndet fanns även inom Internationella skidförbundet (FIS), där den tidigare ordföranden Gian-Franco Kasper 2005 uttalade att backhoppning ”inte verkar vara lämpligt för kvinnor ur medicinsk synvinkel” – ett uttalande han senare tvingades ta tillbaka.

Utvecklingen tog fart när Norge och Österrike började engagera sig mer aktivt. I VM 2009 fick kvinnorna vara med, och 2014 inkluderades damerna i OS-programmet.

– Redan 2013, när det var VM här, införde man en mixedtävling. Där gick man lite i bräschen, det var ju bara skidskytte som hade det innan. Då tänkte jag ”wow, nu händer saker”. Men sedan gick det lite sakta igen, säger Marit.

Förra året startade FIS en arbetsgrupp för dambackhoppningens utveckling, där Marit är medlem.

– Vi sitter inte och jämför mellan män och kvinnor, utan vi försöker komma med förslag för att stärka en redan stark produkt. Och vi bollar frågor som ”är det bra eller dåligt att vara med på alla världscuptävlingar med herrar?”.

Trots den ibland tröga utvecklingen ser Marit ljust på framtiden för kvinnor inom backhoppningen.

– Jag tror att det kommer hända ganska mycket de närmsta åren. Jag uppfattar att vi har kommit förbi… alltså, det är ju bara att köra, avslutar hon.