Johan Croneman: Det blir tydligt att Alcaraz skall snurra och spruta ur sig pengar

I sportens skuggsida: Carlos Alcaraz dokumentär avslöjar en mörk verklighet

En av världens mest fascinerande sportdokumentärfestivaler äger rum i den magiska staden Deauville i Frankrike nu i december. Som sportentusiast har jag länge drömt om att få besöka en sådan festival, men även om jag inte kommer att närvara personligen, hoppas jag innerligt att både TV4 och SVT skickar sina inköpare dit.

Det finns ett överflöd av högkvalitativa sportdokumentärer tillgängliga just nu, men de svenska kanalerna väljer sällan att visa dem. Istället prioriterar de egentillverkade produktioner som ofta är välmenande men sällan håller samma kvalitet. Det blir mestadels långa reportage som benämns ”dokumentärfilm”, men som saknar det konstnärliga berättandet och djupet som utmärker riktiga dokumentärer.

När jag söker igenom streamingtjänsterna är det tydligt att Netflix har tagit ledningen inom denna genre. Deras utbud innehåller rikligt med engagerande, underhållande och mångfacetterade berättelser som utforskar flera dimensioner av idrottens värld.

Ett utmärkt exempel är ”Carlos Alcaraz: Min väg” som vid första anblick ser ut som ett beställningsverk för att glorifiera den unge spanska tennissensationen. Dokumentären följer Alcaraz, pojken från arbetarkvarteret i El Palmar i Murcia, som vid 22 års ålder redan har vunnit tre av de största Grand Slam-titlarna: två franska mästerskap, två US Open och två Wimbledon-titlar.

Filmen visar honom hemma hos föräldrarna i sitt gamla pojkrum, och följer hans resa genom ett utmanande 2024 präglat av skador och tvivel. Det som gör denna dokumentär särskilt anmärkningsvärd är hur den, kanske oavsiktligt, avslöjar den kalla verkligheten på toppen av idrottsvärlden.

Under produktionens tre avsnitt börjar man se hur Alcaraz team – bestående av tränare, fysioterapeuter, agenter, managers och familjemedlemmar (som alla försörjs av honom) – uppvisar en cynisk inställning till idrottaren. De verkar främst betrakta honom som en inkomstkälla, en ”sedelpress” som måste fortsätta prestera för att generera pengar.

Det är särskilt tydligt i de stunder när Alcaraz förlorar glädjen i tennisen, blir skadad eller deprimerad. Teamets respons är nästan unison: ”Vi gör ju bara detta för din skull! Vill du inte bli en legend? Vill du inte bli den störste?” Det är en sorglig bild av modern elitidrott.

Jag kommer att tänka på Björn Borg, som enligt legenden, efter förlusten mot John McEnroe i US Open-finalen 1981, körde hem i sitt matchställ och bestämde sig för att aldrig spela tennis igen. Han var då bara 25 år gammal. Den bilden, oavsett hur exakt den stämmer, är talande för den enorma press som vilar på dessa unga idrottare.

Våren 2024 skildras som särskilt utmanande för Alcaraz. Skadad, pressad och nedstämd väljer han att ladda upp inför grästurneringen Queens och Wimbledon med en semester på Ibiza tillsammans med vänner – tvärtemot teamets varningar. Queens går dåligt, men han vinner Wimbledon, vilket skapar en perfekt dramaturgi både i verkligheten och på film.

”Carlos Alcaraz: Min väg” har sannolikt aldrig haft ambitionen att kritiskt granska sportens baksidor – uppfödningen av idrottsstjärnor, pengacynismen, investerarna och utnyttjandet – men dokumentären blir ändå ett avslöjande vittnesbörd om den moderna idrottens hänsynslösa villkor i en värld styrd av ekonomiska intressen.

Jag har också börjat titta på ”America’s Sweethearts: Dallas Cowboys Cheerleaders”, en annan dokumentärserie som närmast kan beskrivas som skräckfilm, men som är genomgående engagerande och exceptionellt välgjord.

Det är beklagligt att svenska TV-kanaler inte i större utsträckning tar vara på det rika utbud av kvalitativa sportdokumentärer som finns tillgängliga. De berättar inte bara om idrottsprestationer utan också om de mänskliga historierna bakom dem – både de inspirerande och de mer problematiska aspekterna av elitidrottens värld.