Johan Esk: Den norska vinnarkulturen har en baksida som inte är vacker

Norges vinnande kultur ses som nyckel inför OS 2026

Den norska idrottskulturen står i centrum för uppmärksamheten inför de stundande olympiska vinterspelen 2026 i Milano-Cortina. Experter och analytiker pekar på Norges metodiska uppbyggnad av sin vinteridrottssuccé som en avgörande faktor för landets förväntade dominans i den kommande guldligan.

I Val di Fiemme, där flera olympiska tävlingar kommer att hållas, syns redan nu de norska idrottarnas målmedvetna förberedelser. Det systematiska arbetet som genomsyrar norsk vintersport från gräsrotsnivå till elitidrott har skapat en kultur som på många sätt skiljer sig markant från den svenska idrottsmodellen.

Norges tillvägagångssätt handlar om mer än bara resurser och talangutveckling. Det finns en djupt rotad mentalitet som uppmuntrar tävlingsinstinkt och vinnarvilja på ett sätt som många bedömare menar saknar motsvarighet i Sverige. Denna kultur beskrivs ofta som både imponerande och skrämmande för utomstående betraktare.

”Det handlar om ett systematiskt arbete där ingen detalj lämnas åt slumpen. Från tidig ålder fostras norska idrottare i en miljö där målsättningen är kristallklar – att bli bäst”, säger en idrottsexpert med god insyn i norsk idrottskultur.

Framgångarna inom skidåkning, både längd och alpint, skidskytte och flera andra vintersporter har byggt upp en självförtroendespiral som förstärker den norska vinnarkulturen. Norska idrottare förväntar sig att stå högst upp på pallen, och denna inställning har blivit självuppfyllande.

Statistik från tidigare OS visar hur Norge gradvis har ökat sitt medaljskörde. Vid vinter-OS i Pyeongchang 2018 tog landet hem 39 medaljer, varav 14 guld. I Peking 2022 blev det 37 medaljer totalt med 16 guld. Denna trend förväntas fortsätta vid spelen 2026.

Kontrasten mot den svenska modellen är påtaglig. Där norska idrottare uppmuntras att uttryckligen sträva efter guld, finns det i Sverige ofta en mer återhållsam attityd. Svenska idrottare talar oftare om att ”göra sitt bästa” eller ”prestera på topp” snarare än att uttryckligen säga att målet är att vinna.

Ekonomiska faktorer spelar också in. Norge har konsekvent satsat stora resurser på vinteridrottens infrastruktur och talangutveckling. Oljeindustrins bidrag till den norska ekonomin har möjliggjort långsiktiga investeringar i idrottsanläggningar och träningscentrum av världsklass.

”I Norge har man byggt upp ett system där de bästa tränarna arbetar med de yngsta talangerna. Man väntar inte tills idrottarna nått elitnivå innan de får tillgång till toppresurser”, förklarar en idrottsforskare specialiserad på skandinavisk idrottskultur.

Flera svenska förbund har på senare år försökt anamma delar av den norska modellen. Svenska skidförbundet och skidskytteförbundet har genomfört studiebesök i Norge för att lära sig av grannlandets framgångsrecept.

Kulturfrågan är dock komplex. Många menar att det inte bara handlar om att kopiera strukturer och träningsmetoder, utan att den norska mentaliteten kring tävling och vinnarkultur är mer djupt rotad i samhället.

Inför OS 2026 förutspår många experter att Norge återigen kommer att toppa medaljligan. Landet har en bred bas av stjärnor inom flera olympiska discipliner och talangpipeline fortsätter att leverera nya löften.

För Sverige blir utmaningen att hitta en egen väg till framgång som balanserar den traditionella svenska idrottsmodellen med inspiration från norska framgångsrecept. Den svenska delegationen kommer sannolikt att fokusera på sina traditionellt starka grenar som längdskidåkning, skidskytte och curling.

OS i Milano-Cortina 2026 kommer att erbjuda en intressant jämförelse mellan de nordiska ländernas olika idrottskulturer. Oavsett utgången står det klart att den norska vinnarmodellen har skapat en dominans inom vinteridrottens värld som både imponerar och utmanar grannländerna att tänka nytt kring sin egen idrottskultur.