Kontrasterna i det svenska skidlandslaget: Damernas framgång och herrarnas utmaningar

En märklig svensk skidsäsong närmar sig sitt slut när världscupen avslutas under helgen. Säsongen har präglats av starka kontraster – damerna har dominerat medan herrarna kämpat i motvind.

Den gångna säsongen har gett Sverige det näst bästa OS-resultatet någonsin med tio medaljer, bara en mindre än i Sotji 2014. Samtidigt slutade OS med ett havereri där luckor i lagen uppstod och landslagsledningen, särskilt landslagschef Anders Byström, hamnade under hård kritik.

Förbundets längdchef Lars Öberg har formellt ansvaret för att bestämma landslagets ledaruppsättning. Men i realiteten måste han lyssna på de stora stjärnorna – Frida Karlsson, Jonna Sundling, Ebba Andersson och Linn Svahn – vars röster väger tyngst i beslutsprocessen.

Det är inget nytt att det finns spänningar i längdlandslaget. Missnöje med ledare och upplägg har förekommit tidigare. Det unika i dagens situation är att Sveriges damlag är fullständigt dominerande på världsscenen. De har tagit elva av tolv möjliga guld i de senaste mästerskapen (VM och OS) och förväntas fortsätta skörda framgångar vid VM i Falun nästa år.

På herrsidan ser situationen annorlunda ut. Lovande åkare som Edvin Anger och William Poromaa visade stor potential efter VM 2023, där Anger tog två stafettmedaljer och Poromaa pressade den norske stjärnan Johannes Høsflot Klæbo på femmilen. Detta kan ha skapat för höga förväntningar inför årets säsong.

Den tunga träning som Anger lade ner inför OS gav inte önskad utdelning, men kan mycket väl komma till nytta i framtiden. För Poromaas del väcker SVT-dokumentären om honom frågor kring hans mentala uthållighet. Den visade tydligt hur påfrestande livet som elitskidåkare kan vara mentalt. Frågan är om han kommer att vara villig att fortsätta plåga sig utan garantier för framgång.

Anger har i intervjuer efterlyst nya röster och idéer i tränarstaben, samtidigt som han uttryckt tillfredsställelse med herrtränarna Lars Ljung och Anders Högberg. Han har även antytt att han kan tänka sig att lämna landslaget om han inte tror på den framtida satsningen, men det är oklart exakt vilka förändringar han vill se.

En intressant aspekt är Wolfgang Pichler, den tidigare framgångsrika tränaren i skidskytte som lyfte svensk skidskytte från bottennivåer vid flera tillfällen. Hans metoder byggde på intensiv träning och total övervakning av atleterna. Aftonbladet publicerade under OS en artikel om hur Pichler försvann från svensk idrott, och en annan om hur tränare kan få tillgång till alltför mycket data om skidåkarna.

Pichlers träningsfilosofi kännetecknas av total kontroll. Han tog på sig ansvaret för att idrottarna inte skulle träna för mycket, men priset var deras integritet. ”Snart ringer Wolfgang. ’Where are the files?'”, imiterade skidskytten Hanna Öberg efter ett träningspass.

Inför årets OS arbetade Pichler med bulgariska skidskyttar, och hans system gav resultat när Lora Hristova tog ett sensationellt brons. Frågan är dock om hans metoder skulle fungera på dagens svenska längdåkare. Pichlers system passar bäst för idrottare som behöver höja sin träningsnivå, men med tiden brukar idrottarna tröttna på den intensiva övervakningen.

Det svenska damlandslaget i längd har visat att en helt annan approach – med individuellt anpassade träningsupplägg – också kan leda till enastående framgångar. Landslagschef Anders Byström har stöttat detta system, men står nu inför hård kritik.

Som jämförelse kan nämnas att Wolfgang Pichlers lärjunge Johannes Lukas fortsätter som huvudtränare för skidskyttelandslaget, ett besked som möttes med stor entusiasm trots att OS-resultatet med tre medaljer knappast kan kallas mer än godkänt.

När framtiden för det svenska längdlandslaget nu ska avgöras, kommer stjärnorna att ha det avgörande inflytandet över ledarskapets utformning – och därmed över den svenska skidsportens framtida riktning.