Johan Esk: Robin Olsen – från målvaktshjälte till kränkt gråtbebis

Ingen spelare är större än landslaget – men Olsen tycks tro annorlunda

Ingen spelare eller ledare är större än landslaget. Det är en grundprincip inom lagsport som de flesta förstår. För Zlatan Ibrahimovic gjordes dock ett outtalat undantag genom åren, något vi överseende accepterade. Men när Robin Olsen nu vägrar delta i landslaget efter att förbundskapten Jon Dahl Tomasson meddelat att han inte längre är förstavalet i målet, framstår situationen i ett annat ljus.

Olsen har i en intervju med Aftonbladet uttryckt att han inte vill arbeta under en förbundskapten som Tomasson. I klartext betyder detta att han inte accepterar att vara i ett landslag där han petats. Samtidigt riktar han kritik mot Tomassons ledarstil – en kritik som märkligt nog inte existerade när Olsen fortfarande var givna förstavalet.

I intervjun klagar Olsen även över Tomassons benägenhet att peta spelare, särskilt trotjänare som hans vän Emil Forsberg. Men att byta ut och välja nya spelare är precis vad en förbundskapten förväntas göra. Det är hans jobb att forma ett landslag efter de behov som finns, inte att bevara en etablerad hierarki.

Det finns en viss ironi i situationen. När Tomasson tillträdde välkomnades han av spelarna som ett friskt alternativ till Janne Anderssons ”tråkiga svenska ledarstil”. Spelarna uppskattade den internationella prägel Tomasson förde med sig. Men när samma förändringsvilja som tidigare lett till att veteraner som Behrang Safari och Rasmus Bengtsson petades i Malmö FF nu drabbar etablerade landslagsspelare, förändras attityden snabbt.

Det mest anmärkningsvärda i denna situation är inte att Tomasson nu petat Olsen, utan att det var så självklart för dansken vem som skulle vara förstemålvakt inför förra samlingen. Viktor Johansson och Robin Olsen hade växlat i målet efter Olsens hjärnskakning, men när VM-kvalet skulle inledas var Olsen uppenbarligen given etta i Tomassons tankar.

Olsen hävdar att han känner sig sviken över att löftet han fick före matcherna i Slovenien nu inte längre gäller. Han säger att han hade accepterat petningen om den skett på ett ”bra och ärligt sätt”. Detta är en anmärkningsvärd reaktion från någon som verkat i elitfotbollen under så många år.

För utespelare är detta vardagsmat. Det rullas inte ut några röda mattor till avbytarbänken. I varje landslagstrupp finns endast ett fåtal spelare med garanterade platser. De flesta lever med osäkerheten. Ta Ken Sema som exempel – briljant under våren men borta från startelvan när hösten kom.

Tomasson ville att Olsen skulle acceptera en plats på bänken bakom Johansson, men det vägrade Olsen. Som om det vore något extraordinärt. Ironiskt nog har Robin Olsen tillbringat stora delar av sin klubblagskarriär just på olika avbytarbänkar.

Vid onsdagens presskonferens, där Tomasson presenterade truppen till VM-kvalmatcherna mot Schweiz och Kosovo, var stämningen märkbart spänd. Förbundskaptenens vanliga leende mot medierna var borta, liksom hans standardhälsning ”good to see you”. Istället framträdde en rakare ledarstil när han tydliggjorde att det inte finns några gratisresor in i startelvan.

Tomasson uttryckte också sin besvikelse över Olsens uttalanden i Aftonbladet. Han menade att Olsen indirekt svikit sina lagkamrater genom att antyda att de inte håller måttet. I detta avseende är det svårt att inte hålla med Tomasson.

Även om det kan uppfattas som befriande att Olsen säger vad han tycker, blir hans utspel en olycklig passning till Viktor Johansson som nu tar över förstaplatsen. Johansson tvingas inleda sitt uppdrag med Olsens bitterhet hängande över sig, vilket knappast underlättar hans situation.

I slutändan handlar denna kontrovers om något grundläggande inom lagsporten: att ingen individ står över kollektivet, oavsett status eller tidigare meriter.