Johanna Frändén: Kriget i Mellanöstern har nått fotbollen

I det geopolitiska spelrummet – när fotbollen blir politisk arena

Året var 2003 och USA hade just invaderat Irak med stöd från bland annat Storbritannien. Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac vägrade ställa sig bakom kriget, vilket utlöste en av de allvarligaste politiska kriserna mellan västliga allierade i modern tid.

I den spända atmosfären gjorde Arsenals franske mittfältare Robert Pirès ett uttalande i fransk radio som snabbt blev kontroversiellt: ”De franska spelarna i Arsenal är stolta över Chiracs ståndpunkt och stöttar honom. Massor med människor är emot det här kriget. Om vi måste sluta spela för att visa att vi är emot kriget, så varför inte.”

Uttalandet ledde till att Arsenal skyndsamt publicerade ett klargörande där Pirès underströk att han, trots sin personliga åsikt om Irakkriget, var helt fokuserad på klubben och aldrig hade för avsikt att vägra spela som protest.

Under våren 2003 rapporterades om sprickor i Arsenals omklädningsrum, delvis på grund av motstridiga åsikter om kriget. Laget, som då tränades av Arsène Wenger, hade ett stort antal franska spelare i truppen, vilket bidrog till komplexiteten i situationen.

Stämningen i Storbritannien blev alltmer fientlig mot Frankrike. Kvällstidningen The Sun nådde nya nivåer av krigshets när man publicerade en piltavla för läsarna att klippa ut och kasta dart på. I mitten placerades president Chirac, och bredvid honom Robert Pirès. Uppslaget fick den uppseendeväckande rubriken ”Öppna eld mot förrädarna!”

Nu, två decennier senare, ser vi liknande mönster när konflikter i Mellanöstern återigen tvingar idrottare att navigera i politiska vatten. Det nu pågående kriget har ännu inte orsakat samma omfattande sprickor i Europa, men i Iran fungerar fotbollen som en viktig barometer för folkopinionen.

Under de omfattande protesterna mot det iranska styret i januari sjöng fotbollssupportrar regimkritiska sånger under en högprofilmatch i landets högsta liga. Irans medverkan i sommarens herr-VM i fotboll är nu högst osäker när mindre än tre månader återstår till turneringen.

I de Asiatiska mästerskapen för damer, som nyligen spelades i Australien, vägrade de iranska landslagsspelarna att sjunga nationalsången inför matchen mot Sydkorea. Det var en tydlig – och ytterst modig – protest mot den iranska regimen under invasionens första dygn. Exiliranier på läktarna skanderade slagord riktade mot ayatollaregimen.

I iranska statsmedier brännmärktes damlandslaget som ”skamlösa förrädare” som ”behöver hanteras”. Fyra dagar senare, när Iran mötte Australien, vände spelarna helt och sjöng nationalsången medan de unisont höjde handen i en militärhälsning. Detta väcker nu oro för vad som kan hända med spelarna när de återvänder till Iran.

I USA har idrottens politisering tagit sig andra uttryck. När Donald Trump i torsdags tog emot Inter Miami i Vita huset efter deras seger i den nordamerikanska fotbollsligan, utnyttjade presidenten tillfället för att hålla en improviserad presskonferens om kriget. Medan Trump skröt om påstådda framgångar i Mellanöstern fick Lionel Messi och hans lagkamrater ofrivilligt agera kulisser i ett geopolitiskt skådespel.

Den argentinske superstjärnan har sedan dess fått utstå massiv kritik för att ha applåderat presidentens tal. Sociala medier har översvämmats av jämförelser mellan Messi och landets andra fotbollsikon Diego Maradona, som under hela sitt liv var en uttalad kritiker av amerikansk imperialism.

I det som befaras vara början på en större konflikt i Mellanöstern börjar politiska sprickor mellan västländerna bli märkbara. Till skillnad från 2003 har ingen europeisk regering helhjärtat ställt sig bakom eller aktivt beslutat att delta i de amerikansk-israeliska attackerna mot Iran.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har tvärtom tydligt markerat att invasionen strider mot folkrätten. Detta har lett till oväntade solidaritetsyttringar, som när turkiska Eskisehirspors ultras omvandlade sin läktarsång med spanska ”Olé!” till ett stöd för Spaniens vägran att låta USA använda landets militärbaser.

När världspolitikens spänningar fortsätter att öka, kan vi räkna med att fotbollens arenor alltmer kommer att spegla dessa konflikter – och bli platser där oväntade politiska allianser formas och uttrycks.