Sveriges pånyttfödda fotbollslandslag siktar mot VM med stjärnspäckad offensiv

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I höstas befann sig det svenska fotbollslandslaget i en djup kris. Under Jon Dahl Tomassons ledning tycktes en gyllene anfallsgeneration – den mest namnkunniga på över 20 år – vara på väg att gå förlorad i en serie missade mästerskap. Men nu har bladen vänt. Sveriges landslag har återuppstått precis lagom till påsk.

När den insikten sjunkit in framträder en ännu mer remarkabel bild: Sverige åker till fotbolls-VM i Nordamerika med en offensiv linje bestående av Premier League-stjärnor vars namn får fotbollsentusiaster över hela världen att höja på ögonbrynen.

Viktor Gyökeres, Arsenal, Alexander Isak, Liverpool, och – förhoppningsvis – Dejan Kulusevski, Tottenham. Lägg därtill Lucas Bergvall, Tottenham, och Anthony Elanga, Newcastle. Ett imponerande urval av offensiva krafter som placerar Sverige bland de mer intressanta nationerna att följa.

Jämför man med världseliten finns förstås starkare offensiva linjer. Frankrikes Dembélé, Mbappé och Olise/Etikité/Barcola/Doué utgör en svindlande kombination. Spanien har Lamine Yamal, en ensam anledning att räkna dem bland turneringsfavoriterna, även om hans anfallskollegor Nico Williams, Dani Olmo och Ferran Torres inte är lika skräckinjagande.

Tyskland kommer sannolikt att ställa upp med Kai Havertz, Florian Wirtz, Jamal Musiala och Leroy Sané i sin startelva. I England har Harry Kane en självklar plats längst fram, med Thomas Tuchel som får huvudbry över hur han ska få plats med Saka, Bellingham, Gordon, Rashford och Foden.

Argentina har en 38-årig Lionel Messi och Julián Álvarez tillgängliga. Norge har Erling Haaland. Brasilien har Vinícius Júnior. Och i Portugal lär veteranen Cristiano Ronaldo flankeras av bland annat Bernardo Silva och Gonçalo Ramos.

Man kan hävda att samtliga ovanstående offensiva formationer är mer samspelta än Sveriges tänkta förstakedja. Det går också att påpeka brister hos de svenska Spurs-spelarna – Kulusevski har varit skadad så länge att hans medverkan är osäker, och Tottenham kan knappast beskrivas som ett topplag denna säsong.

Men i vårtiden är sådana invändningar bara bakgrundsbrus. Under tisdagskvällen spelar Viktor Gyökeres kvartsfinalen i Champions League som Arsenals just nu hetaste målskytt, trots lagets uttåg ur FA-cupen i helgen. Han är VM-klar, och den mest intressanta frågan är om han kommer att göra sin karakteristiska maskgest om han gör mål mot sin tidigare klubb Sporting.

På onsdag kan Alexander Isak äntligen få speltid för Liverpool borta mot PSG i samma turnering. Isak har inte spelat sedan skadan strax före jul. Liverpool ligger bara på femteplats i Premier League och förlorade tungt mot Manchester City i FA-cupen. Paris Saint-Germain är inte heller lika dominerande som förra säsongen, med oväntat hård kamp från Lens om ligatiteln.

Som svensk fotbollsintresserad har man nu den plötsliga lyxen att följa de europeiska ligorna med VM-glasögonen på – en känsla många knappt minns. Sverige, rankad som nummer 38 på senaste FIFA-listan, kommer förvisso att gå in i sommarens turnering som underdog.

Veckorna före ett fotbolls-VM liknar inga andra. Svenska spelares skaderehabilitering rapporteras som nationella angelägenheter. Potentiella startelvor diskuteras i hundratusentals svenska hem. Man drabbas oundvikligen av hybris: Är Nederländerna verkligen så märkvärdiga inför VM 2026?

Så håller fotbollssverige på nu – vänder och vrider på namn och förbiser konkreta fakta, som att Alexander Isak inte spelat 90 minuter på nästan fyra månader och att Dejan Kulusevski inte ens kan stödja på sitt högerben. Det är en period av underbart självbedrägeri – den bästa tiden på året för fotbollsentusiaster.