Malin Fransson: Det krävs för att Tre Kronor ska bli Sveriges mest folkkära landslag

2026 började annars på bästa sätt för svensk hockey. JVM-guldet på herrsidan lockade fram leende och gav framtidstro.

Efter uttåget i OS i Milano redan i kvartsfinalen har de känslorna svalnat. Inte för att det är någon skam att förlora en kvartsfinal mot USA på övertid utan snarare att de spår som det svenska landslaget lämnade efter sig är så osynliga att de inte ens hade gått att urskilja i de snöiga italienska bergsorterna.

Om det fanns en högljudd diskussion och kritik efter förlusten i gruppspelet mot Finland – vilket är hälsosamt och tyder på ett engagemang så länge det inte går över gränsen – blev det snarare mest en uppgiven suck när Sverige var utslaget. Det är illavarslande för ett lag som vill vara ”Sveriges mest folkkära landslag”.

Det är inte bara bristen på sportsliga framgångar för Tre Kronor herr som väcker frågetecken utan också oförmågan att ”bjuda in” publiken. Förbundskapten Sam Hallam har fått mycket kritik för det som tolkats som ett arrogant sätt att hantera media – och då i förlängningen publiken.

Sanningen är så klart att hade det blivit ett svenskt OS-guld hade det setts som ”vinnande kaxighet”. Men kombinationen av bristen på framgångar och Hallams framtoning har gjort det allt svårare för många att skapa en relation till Tre Kronor.

Allt detta ska naturligtvis inte läggas på Sam Hallam. Nedmonteringen av varumärket har pågått under en längre tid, och därför var en framgång i OS så viktig. När den uteblev måste förbundet noga granska både det som gjorts och kanske mest av allt vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Men vi hoppar för en kort stund tillbaka till JVM-guldet i trettondagshelgen. Spelarna i guldlaget (och även ledarna) var fantastiska i media. De var roliga, äkta, närvarande och inbjudande.

Den cyniska skulle kunna säga att det berodde på ”ungdomligt oförstånd”. Men måste det verkligen med automatik bli så att vuxna spelare – och även ledarna för dem – tappar den här öppenheten? Hur ser man till att även mer mogna spelare vågar vara närvarande och sig själv när de kommunicera med en större publik?

Bland spelarna i Tre Kronor dam är det fullt möjligt att ”bjuda på det” så kanske vi för ovanlighetens skull i hockeyvärlden ska vända på perspektivet och säga att här har herrarna något att lära av damerna.

Under Sam Hallams tid som förbundskapten har det blivit två VM-brons. Nu har han ett VM till på sig (Schweiz i maj) att förbättra den statistiken. Åtminstone var första beskedet att han inte hade några planer på att avsluta kontraktet i förväg efter uttåget i Milano, vilket känns rimligt.

En VM-turnering ett OS-år tenderar ofta att kännas lite avslagen, naturligtvis undantaget 2006 sett med svenska ögon. Därför känns det onödigt att göra någon drastisk förändring inför det.

Bortsett från guldet i VM 2006 finns det en sak från den turneringen som fastnat djupt i minnet. Några månader tidigare hade Michael Nylander petats från OS-laget som tog guld i Turin. Men när dåvarande landslagsledningen ringde och frågade om han ville flyga från New York till Riga för att spela VM svarade han ja direkt. Barnvakt ringdes in och Nylander satte sig på planet.

Skulle dagens spelare som var nära OS-laget lika snabbt svara ja om de får frågan om VM i vår?

Merparten av dagens unga spelare drömmer om två saker, JVM och NHL. Det kan man tycka vad man vill om, men det är något som både förbundet och landslagsledning måste förhålla sig till. Det hjälper inte att nostalgiskt prata om när Tre Kronor var det stora målet för alla unga spelare.

Samtidigt har OS öppnat dörren för möjligheten att skapa ett större engagemang för Tre Kronor. Det är något att ta fasta på i kommunikationen, och ett första steg mot OS-spel är ett VM – eller två.

För det är i VM och OS som alla de spelare som i unga år försvinner till NHL kan blir profiler även för de som inte är hockeynördar, och nya profiler behövs.

Allt mer frekvent höjs röster för att Sverige ska gå ifrån systemet med en förbundskapten, och istället ha en general manager som på nordamerikanskt vis tar ut lagen och sedan plockar in coacher till mästerskap och turneringar.

Jag är högst tveksam till en sådan lösning. Det är redan klart att Rikard Grönborg ersätter Sam Hallam och Grönborg bör fortsatt ha en traditionell förbundskaptens roll. Inte minst också för att någon bör vara frontfiguren i arbetet med att få tillbaka en positivare känsla kring Tre Kronor herr. Denna någon ska vara förbundskaptenen.

Vad som däremot kan förändras är hur man bygger staben runt honom. I stället för att anställa assisterande förbundskaptener – på heltid eller halvtid – kan man jobba upp ett system där man till turneringar och mästerskap plockar in coacher som varje vecka står i ett bås.

Det kommer krävas en hel del jobb för att få deras klubblag att gå med på en sådan lösning, men kan vara värt att testa. Kanske visar det sig att detta är en korkad idé som inte alls fungerar, men att inte göra något är inget alternativ.

Och innan vi helt stänger dörren till OS i Milano.

Min skickliga numera pensionerade kollega Lars Grimlund var en mästare på att ställa ”enkla frågor” som sa väldigt mycket.

Under ett fotbolls-VM frågade han dåvarande svenska förbundskaptenen Lars Lagerbäck, som inte heller var känd som någon som älskade journalister, ”Är det inte kul att vara på VM, Lasse?”.

En bra påminnelse om att de signaler du sänder ut som ledare har betydelse.