Malin Fransson: Sättet damerna behandlades på var som om herrskidåkarna skulle bo på lägerskola

Den svenska damhockeyns pånyttfödelse trots bronsmisslyckande

För nästan fem år sedan skakades svensk damhockey av ett kollektivt beslut som fick stora rubriker. Samtliga svenska landslagsspelare meddelade i september 2019 att de bojkottade landslaget. Till skillnad från amerikanska hockeydamerna, som genomfört en liknande aktion två år tidigare med en välplanerad strategi, präglades det svenska beslutet mer av uppgivenhet än kampvilja.

De svenska spelarna orkade helt enkelt inte längre vara tysta om sina villkor.

I efterdyningarna av bojkotten tog debatten förutsägbara vändningar, särskilt i sociala medier. Kritiker menade att spelarna var ”så dåliga” att de borde tiga, och att ingen egentligen brydde sig om damhockeyn, så varför satsa på den överhuvudtaget?

En vanlig missuppfattning var att spelarna främst krävde löner för landslagsspel. I själva verket handlade det om att få ersättning för förlorad arbetsinkomst eller åtminstone återfå den dagliga ersättningen på 200 kronor som tidigare utgått vid landslagssamlingar. Denna ersättning hade dragits in med den märkliga motiveringen att ”herrarna inte fick det” – ett resonemang som i efterhand framstår som absurt.

Samtidigt användes motsatt logik när det gällde stödapparaten runt laget, resor, boende, kläder och materiel. Då var jämförelser med herrlandslaget plötsligt irrelevanta eftersom ”herrarna var de som drog in pengar”. Det kan liknas vid om skidförbundet skulle tvinga herrlandslaget att åka buss till träningsläger i alperna och bo på lägerskola med bara en vallare, med motiveringen att de presterat för dåligt och därför var en ”tärande del” som inte genererade sponsorpengar eller publikintresse.

Trots att den svenska bojkotten inte var lika tydligt formulerad som den amerikanska, blev den startskottet för en betydande förändring inom Svenska Ishockeyförbundet. Idag syns och respekteras Tre Kronor dam (eller Damkronorna som många fortfarande kallar laget) på alla nivåer inom förbundet.

Denna attitydförändring har också lett till en gradvis sportslig utveckling. Decennier av misskötsel kräver tid att reparera, men framtiden ser ljus ut för svensk damhockey.

I OS i Milano räckte det tyvärr inte hela vägen till en medalj denna gång. I en dramatisk bronsmatch mot Schweiz avgjordes allt i förlängning i spel tre mot tre. Med endast 51 sekunder kvar av den tio minuter långa förlängningen kunde schweiziskorna säkra segern och bronsmedaljen.

För förbundskaptenen Ulf Lundberg blev det naturligtvis inte det avslut på hans tid vid rodret som han hade önskat sig. Samtidigt kan han känna både stolthet över det arbete han har utfört och en trygghet i att lämna över ett lag som har alla förutsättningar att bli ännu bättre framöver.

Det som inger mest hopp är den unga generationen som nu tar plats i landslaget. Fyra av spelarna i det svenska OS-laget var inte ens födda när Damkronorna tog sitt historiska OS-silver för 20 år sedan. Bronsmatchens kanske mest lysande spelare, backen Mira Jungåker, är född så sent som 2005.

Ett annat hoppfullt tecken är att Svenska Ishockeyförbundet nu verkar ha förstått vikten av att satsa på damhockeyn. Den attitydförändring som bojkotten 2019 inledde har fortsatt och intensifierats. Förbundet är numera på allvar engagerat i damlandslagets utveckling och framgång.

Även om OS-bronset gick förlorat i Milano visar den pågående återuppbyggnaden av svensk damhockey att framtidsutsikterna är positiva. Med unga talanger som Jungåker i spetsen och ett förbund som äntligen ger rätt förutsättningar, finns det all anledning att se ljust på Damkronornas framtid trots bronsförlusten.