Malin Fransson: Solkat rykte och inga hockeyguld – men Kanada slapp åtminstone Trump

Det tuffa OS slutet: Kanadas sportsliga stolthet utmanas

Det är tuffa tider för Kanada. Den stolta hockeynationen, som traditionellt ser sig som en ledande kraft inom ishockeyvärlden, tvingades se både dam- och herrlandslaget förlora OS-finalerna i Milano. Särskilt smärtsamt var att båda finalerna förlorades mot ärkerivalen USA.

Trots att Kanada säkrade OS-guldet i curling – en annan sport som har djupa rötter i landets idrottsidentitet – överskuggades framgången av fuskanklagelser och framförallt av lagets hantering av dessa anklagelser, vilket kastade en skugga över prestationen.

Den enda trösten för kanadensarna efter herrarnas finalförlust i ishockey under OS-avslutningen var att USA:s president Donald Trumps planerade besök ställdes in. Hans tidigare uttalanden om Kanada som ”USA:s 51:a delstat” hade sannolikt inte mottagits väl efter en sådan prestigefylld förlust.

Under en presskonferens som hölls av Kanadas olympiska kommitté framkom en dyster bild av landets idrottssatsning. Representanterna betonade att Kanada investerar otillräckligt i elitidrott jämfört med andra nationer, och att de positiva effekterna från satsningarna inför hemma-OS i Vancouver 2010 nu har ”nått sitt bästföredatum”. För att klättra i medaljligan i framtida olympiska spel krävs betydligt mer ekonomiska resurser, menade de.

När presskonferensen hölls hade herrfinalen i hockey ännu inte spelats, och det fanns fortfarande ett litet hopp om att åtminstone ishockeyguldet skulle stanna i ”hockeyns hemland”. En seger hade visserligen inte automatiskt genererat mer ekonomiska medel till idrotten, men den hade definitivt gett en känsla av nationell stolthet efter damernas förlust mot USA.

Herrfinalen hade särskild betydelse eftersom det var första gången på tolv år som NHL-spelarna deltog i OS, och första gången på 16 år som Kanada mötte USA i en olympisk final. Men framgången uteblev. Kanada, som i Vancouver 2010 tog imponerande 14 OS-guld, lyckades bara erövra fem guldmedaljer i Milano.

USA:s ishockeyframgångar på senaste tiden är ingen tillfällighet. Förra våren vann de VM-guld i Stockholm – deras första genom spel sedan 1933. Nu har de även tagit sitt tredje OS-guld någonsin i herrhockey och det första på 46 år. Detta efter att ha gjort betydande förändringar i sin juniorverksamhet som nu bär frukt med en konstant ström av talanger.

OS-finalen levde upp till förväntningarna om en jämn och dramatisk match. I centrum stod två exceptionella målvakter: USA:s Connor Hellebuyck och Kanadas Binnington. USA dominerade första perioden och tog ledningen med 1-0, men Kanada svarade med att öka tempot i andra perioden och kvitterade rättvist till 1-1 med två minuter kvar av perioden.

Trots flera målchanser för båda lagen, med ett visst övertag för Kanada, kom inga fler mål under ordinarie tid. I förlängningen tog det mindre än två minuter innan Jack Hughes, en av USA:s mest framträdande spelare i turneringen, avgjorde matchen och skrev in sig i historieböckerna.

Ironiskt nog kan den nordamerikanska drömfinalen mellan USA och Kanada ha säkrat NHL-spelarnas framtida OS-deltagande. Med denna högt profilerade final behöver NHL-ägarna inte längre leta anledningar att hålla tillbaka sina spelare från framtida olympiska spel. Den intensiva rivaliteten och det stora publikintresset har visat sportens värde på den olympiska arenan.

För Kanada återstår nu en period av reflektion och omorientering. Fallande medaljtilldelning, svårigheter att försvara sin position inom traditionellt starka sporter och behovet av ökade ekonomiska satsningar utgör utmaningar för landets idrottsliga framtid och nationella självbild.