Från skridskoskola till olympisk domarpanel: Laila Davidssons unika resa

Ibland reflekterar Laila Davidsson över konståkarnas enorma uppoffringar. De otaliga timmarna av träning, tidiga morgnar med upprepade fall och försök innan ett hopp äntligen sitter. Jämfört med åkarnas och tränarnas insatser känns hennes eget domaruppdrag nästan blygsamt, trots att det tog henne hela vägen till OS i Milano.

– I dag utför åkarna tekniska element som vi för tio år sedan inte trodde att vi skulle få se, berättar Davidsson, som gjorde sin OS-debut i Milano.

Konståkningen i OS visade sporten på högsta tekniska och konstnärliga nivå, där kraven för att konkurrera om medaljer blivit allt högre. När frågan ställs om det finns ett tak för utvecklingen, svarar Davidsson eftertänksamt:

– Varenda gång en milstolpe nåtts inom konståkningen har man nog tänkt att ”nu är det stopp”. Men jag undrar om de inte även den här gången kommer kunna ta det ett snäpp till.

Under sina år som domare har Davidsson sett många förändringar inom sporten. En betydande sådan är framväxten av sociala medier, där åsikter om domarnas arbete ofta florerar fritt.

– Numera är det något som man måste hitta ett sätt att förhålla sig till, säger hon. För egen del har hon valt att vara ytterst restriktiv med sin närvaro på sociala plattformar.

Trots utmaningarna beskriver hon domaruppdraget som utvecklande och inspirerande. Det är just utmaningarna som gör arbetet intressant.

– Krasst uttryckt skulle bedömningssporter som konståkning inte finnas utan domare. Det medför ett ansvar som gör att man alltid vill göra sitt yttersta för att åkarna ska få en rättvis bedömning, förklarar hon.

– För att lyckas med det måste man hitta en trygghet och ha tillräckligt mycket självförtroende för att kunna lita på sina bedömningar och stå för dem efteråt.

Efter en kort paus tillägger hon skrattande: – Men det är klart, lite galen är man kanske. Det är väl därför man håller på år efter år.

Davidssons resa som domare började när hon var 18 år. Ursprungligen var det en önskan att fortsätta vara en del av sporten som drev henne, tillsammans med en stark tro på värdet av ideellt engagemang.

– Som många barn började jag på skridskoskola eftersom min mamma tyckte att man skulle prova olika idrotter. Jag hade viss fallenhet för det, vilket gjorde att jag började i en konståkningsgrupp. Men jag var inte särskilt bra, kanske medelmåttig, berättar 54-åringen från Piteå.

Efter några års frånvaro från konståkningen återvände hon som hjälptränare för skridskoskolan. När hon kände att tränarrollen inte passade henne, frågade Piteå konståkningsklubb om hon kunde tänka sig att gå en domarutbildning.

– När jag började som domare hade jag inga stora mål som att döma ett SM och absolut inte ett OS. Men eftersom jag tyckte det var intressant och givande ville jag hela tiden lära mig mer.

Parallellt med domarkarriären levde Davidsson sitt vanliga liv – hon studerade på universitet, bildade familj och fick två söner. När Svenska konståkningsförbundet erbjöd henne att gå ett internationellt seminarium kom det oväntat.

– Det kändes som om den frågan kom som en blixt från klar himmel, för riktigt så långt hade jag inte tänkt, säger hon.

Med nyfikenhet som ledstjärna tackade hon ja, vilket öppnade dörrar till internationella tävlingar och möten med människor från hela konståkningsvärlden.

OS-chansen uppstod när Sverige kvalificerade Andreas Nordebäck till den individuella herrklassen i Milano. För att en domare ska kunna bli uttagen till OS krävs att landet har en aktiv åkare med, och endast 13 domare utses till varje kategori. När lottningen avgjordes stod det klart att Sverige fått en domarplats i herrtävlingen och i lagtävlingen.

– När beskedet kom att jag var uttagen minns jag inte riktigt vad jag tänkte. Det jag minns är känslan av glädje som spred sig i kroppen. Det var som om jag inte riktigt kunde sitta stilla, minns Davidsson.

Inför OS lade hon ner omfattande förberedelser. Hon repeterade regelboken, gick igenom sina egna anteckningar och dömde internationella Grand Prix-tävlingar i USA och Finland. I Milano följde hon en noggrann rutin innan tävlingarna.

– Före tävlingen pratar vi domare aldrig om några åkare eller vad de gjort tidigare. Allt för att undvika förutfattade meningar som kan påverka vår bedömning.

Efter OS har vardagen tagit vid. Davidsson arbetar som verksamhetsansvarig på en hälsocentral där hon är en av tre delägare. Hon berömmer sina kollegor och sin man Peter, som stöttat henne genom åren.

– Det är många kvällar och helger som han har fått vara gräsänkling med barn, men han har alltid varit stolt och glad över allt som jag har fått uppleva.

För framtiden har Davidsson tagit internationell licens för att döma isdans, ett område där hon känner sig nästan som nybörjare igen. Hon hoppas att hennes karriär kan inspirera yngre domare.

– Jag är mentor för domare som kommer underifrån, och om jag har fått dem att känna att det är möjligt att nå ett OS skulle det betyda mycket.

Trots framgångarna på högsta nivå glömmer hon inte sina rötter. Kort efter OS dömde hon en lokal tävling för mindre erfarna åkare i Luleå, något hon beskriver med samma entusiasm som OS-uppdraget.

– Det finns något fint i alla tävlingar. De här unga idrottarna är morgondagens stjärnor, och jag vill ge dem en positiv upplevelse.