Samuelssons förändring: ”Går in i pricken” från nytt håll – vad betyder det?

Statistiken talade sitt tydliga språk under fjolåret. Sebastian Samuelsson behövde åtgärda sin låga träffprocent på 78 procent i det stående skyttet. Nu när de individuella tävlingarna inleds i OS-skidskyttet i Italien kommer han efter ett svagt genrep i världscupen och en skyttekollaps i mixedstafetten.

I tisdagens distanslopp måste den svenska skidskyttestjärnan visa att söndagens mardrömsserie inte har påverkat hans självförtroende. Trots detta ljuger inte säsongsstatistiken.

”Ståskyttet har ju blivit bättre”, berättade Samuelsson för DN inför OS. ”Jag tror absolut att det här är en bidragande orsak.”

Det ”här” som den snart 29-årige svensken, som deltar i sitt tredje OS, syftar på är hur han ”går in i pricken” – ett vanligt uttryck inom skidskyttekretsar. I en sport där små detaljer kan avgöra mellan medalj och fiasko är precisionen avgörande: från gevärshanteringen och siktjusteringar till hastigheten fram till skjutmattan.

Det centrala är naturligtvis träffsäkerheten, trots skakande ben, nervositet och hårda vindar. Målet är den svarta pricken på skjuttavlan 50 meter bort. Vid stående skytte är träffytan hela pricken, 11,5 centimeter i diameter, medan liggande skytte kräver precision inom den centrala delen, bara 4,5 centimeter i diameter.

Skidskyttar bör helst närma sig det perfekta läget i siktet, ”gå in i pricken”, från samma riktning varje gång.

”När man börjar sikta kan man vara väldigt långt ifrån pricken”, förklarar Samuelsson. ”Det handlar om att hitta pricken på något sätt.”

I liggande skytte styr andningen de flesta skidskyttar till att närma sig pricken underifrån. I stående skytte kan utövarna däremot angripa målet från olika håll.

”Du lyckas ju aldrig hålla riktigt still i stående. Så du måste skjuta i en rörelse. Då vill jag ha den rörelsen så liten som möjligt. Och så vill jag att det ska vara i en rytm. Om du går in från samma håll hela tiden så blir det en vana”, säger Samuelsson.

Tidigare har han alltid närmat sig pricken ovanifrån i stående skytte. Under försäsongen ändrade han sin teknik och väljer nu att röra sig från höger till vänster.

”Man kan tycka att det låter konstigt, men det gör ganska stor skillnad om du rör kroppen åt vänster eller åt höger. Så i regel bestämmer man sig för ett håll, att ’det är åt det här hållet som jag går in.’ Och så finns det väl för- och nackdelar med de olika sätten.”

När han tidigare har närmat sig pricken ovanifrån har det funnits risk för att han ”fastnat”, förklarar han. Han har inte alltid vågat röra pipan tillräckligt mycket och därmed bommat högt. Alternativt har rörelsen blivit för snabb, vilket resulterat i bommar för lågt.

”Det gäller någonstans att hitta vilken rörelse som är lättast att kontrollera”, fortsätter han. ”Sen måste man tänka på vinden, om det blåser sidled kanske det är lättare att antingen följa med eller gå emot vinden. I stället för att försöka gå ovanifrån och så slår vinden dig i sidan hela tiden.”

Samuelsson har också gjort andra justeringar: ”Sen försöker jag ligga på lite mer också, ha en lite bättre rytm. Ofta när jag har skjutit stå har jag stått och siktat väldigt mycket, som att alla skott skulle vara ett förstaskott. Nu försöker jag använda rytmen lite mer.”

Förändringarna har höjt hans träffprocent i stående skytte från 78 procent förra säsongen till 84 procent i januari, men nu ligger den på 81 procent under OS. Den 13-faldige mästerskapsmedaljören erkänner att det ibland bara kan vara känslan av att ha förändrat något som ger resultat – en slags placeboeffekt.

”Jo, men det är klart. Men med det ståskytte som jag hade förra säsongen så ville jag ju känna att jag försöker göra någonting åt det. Hade jag varit väldigt bra så hade jag inte förändrat det.”

Sveriges huvudtränare Johannes Lukas instämmer, men varnar samtidigt: ”Jag ser det som en trygghet att man har ett koncept som fungerar. Sen kan man göra små ändringar, men det får inte bli för många detaljer som ändrar sig hela tiden. Det kan ge en osäkerhet.”

Samuelsson menar att hans förändring egentligen är ganska liten. Men att närma sig pricken från sidan har också sina risker, påpekar Lukas: ”Om man till exempel går från höger in i en prick måste man tänka på – ifall du inte får till det bra – att det finns risk att du ’går igenom’ pricken.”

”Så det är lite olika hur de aktiva gör, också hur de andas in och ut. Men över huvudtaget gäller det att göra ett bra stopp i pricken, verkligen vara noga med att sikta ordentligt och sen göra en bra avfyrning.”

Damstjärnan Hanna Öberg, som fick sitt genombrott samma OS som Sebastian Samuelsson (2018), tillhör de skidskyttar som inte har en fast princip. I stående skytte kan hon närma sig pricken från olika håll.

”För mig är det nog inte så viktigt. Där vill jag mer att det ska smälla när jag är på väg in i pricken”, säger Öberg. ”Jag har ibland hamnat lite i att jag gärna vill hålla still och trycka av när jag är mitt i, men många gånger kan man inte det. Det kanske blåser lite, du är belastad, har mer rörelse. Att då kunna skjuta med mycket rörelse, när du är på väg in i pricken, är viktigt. För skjuter du när du är i pricken om du har för mycket rörelse, då kommer det att vara för sent. Då har du hunnit gå ur den innan du har tryckt av.”