Sju röster till och vi hade snart haft OS i Sverige

När Sverige förlorade kampen om OS 2026

Vi befinner oss i SwissTech Convention Center i Lausanne den 24 juni 2019. Några timmar innan Internationella olympiska kommittén (IOK) ska tillkännage vem som får arrangera vinter-OS 2026 kommer den välinformerade amerikanske journalisten Alan Abrahamson fram till Arne Ljungqvist och säger: ”Sorry Arne, it wasn’t meant to be”.

Nestorn inom den svenska olympiska rörelsen ser oförstående ut, ovetande om att Abrahamson just antytt att Sverige än en gång skulle bli utan vinter-OS. Det visade sig stämma. Milano Cortina, Sveriges enda motståndare i omröstningen, tog hem spelet.

Ledningen för Stockholm Åres OS-kampanj hade redan dagen innan insett att kampen var förlorad. När IOK:s utvärderingskommitté vid ett möte gick igenom de två kandidaturerna med de röstande IOK-medlemmarna, riktade man skarp kritik mot att det svenska budet saknade statliga ekonomiska garantier.

– Det var en direkt uppmaning till IOK-medlemmarna att rösta på Italien, säger en person som var med på mötet och tillägger att ordern om att rata Sverige kom från högsta ort.

Den negativa folkopinionen mot OS i Sverige och att Stockholms stad inte undertecknat det så kallade värdkontraktet var andra faktorer som talade mot Sverige.

Trots att statsminister Stefan Löfven reste till Lausanne för att tala för Sveriges sak, och att Volvos styrelseordförande Carl-Henric Svanberg försäkrade IOK-medlemmarna att svenskt näringsliv skulle ersätta staten som ekonomisk garant, vann Milano Cortina med siffrorna 47–34. Efter beskedet var den mångåriga svenska IOK-medlemmen Gunilla Lindberg i tårar.

I sitt brandtal inför omröstningen hade Lindberg riktat sig direkt till den röstande församlingen:
– Världen förändras, den olympiska rörelsen förändras och vi måste fånga ögonblicket. Frågan är: är IOK redo för ”the new norm” eller är det bara snack?

Hon syftade på IOK:s nya inriktning som förespråkar hållbarhet och lägre kostnader för arrangemangen. Trots att utvärderingskommitténs kritik var förödande för de svenska chanserna var Lindberg ändå glad att så många som 34 röstande valde att stödja Sverige.

Med facit i hand var resultatet överraskande jämnt. Det hade endast behövts ytterligare sju IOK-medlemmar på Sveriges sida för att OS-invigningen skulle ha ägt rum på Strawberry Arena den 6 februari 2026.

– Det är klart att det hade pirrat i magen och varit något väldigt spännande att få göra, säger Hans von Uthmann, nuvarande ordförande i Sveriges olympiska kommitté (SOK), som var del av den svenska delegationen i Lausanne 2019.

Han berömmer Gunilla Lindberg för att ha lockat så många av sina kollegor till den svenska sidan och tror att Sverige, trots att pandemin skulle ha försenat förberedelserna, hade stått väl rustat för att arrangera sitt första vinter-OS och Paralympics.

– De flesta arenorna var ju redan på plats. Vi hade planer på att bygga en arena för längdskidor söder om Stockholm, men jag tror att om vi hade fått OS skulle skidorna ha flyttats till Falun, säger von Uthmann.

Efter besvikelsen 2019 skallade ropen ”aldrig mer”, men oväntat nog gjorde Sverige ett nytt försök att få OS 2030. I januari 2023 besökte en svensk delegation Lausanne där man bland annat träffade IOK-ordföranden Thomas Bach. IOK-ledningen uppmuntrade då svenskarna att göra ett nytt försök, eftersom flera andra kandidater hade hoppat av.

Under stor brådska började SOK arbeta på en ny ansökan och den 8 februari meddelade man att en förstudie kring OS 2030 skulle inledas. Den 12 november bekräftade regeringen sitt stöd för kandidaturen, med löfte om att den ekonomiska garantin skulle ges senare.

– För oss var det inte ett problem. Alla kandidater hade fått besked från IOK om att garantin inte behövde vara klar förrän i mars 2024 när vi hade gått in i skarpt läge med vår ansökan, förklarar von Uthmann.

Men när IOK i november 2023 meddelade vilka som gick vidare till den så kallade målinriktade fasen fanns Sverige inte med, och återigen angavs bristande statliga garantier som skäl. Ännu mer överraskande var att Franska alperna pekades ut som enda alternativ för 2030 – trots att inte heller fransmännen hade sin ekonomiska garanti på plats när de utsågs till OS-värd sommaren 2024.

von Uthmann döljer inte sin besvikelse över behandlingen och att Sverige inte ens fick möjlighet att mäta sig med det franska budet.

– Vi hade allting på plats och vanan av att göra stora arrangemang. Ingen gör skidskytte så bra som i Östersund. Ingen gör alpint så bra som i Åre. Jag tycker att det är en skandal att vi inte fick det, säger han.

Samtidigt har SOK-basen insett att det inte alltid är bästa konceptet som vinner, utan att storpolitik och marknadskrafter styr utvecklingen.

– Vi måste inse att länder som Italien och Frankrike, för att inte tala om USA, är betydligt större marknader än Sverige och Norden. När president Macron lägger armen om Thomas Bach och säger ”det här fixar vi” väger det tungt. Då spelar det ingen roll vem vår statsminister är.

Mycket tyder på att Sveriges nionde försök att få vinter-OS var det sista på lång tid. Efter Milano Cortina och Franska alperna är det dags för Salt Lake City 2034 och IOK har pekat ut Schweiz som tänkbar värd för 2038. Sannolikt dröjer det minst 20 år innan Sverige åter kan komma ifråga.

När snön i vinter fallit i rikliga mängder över landet skrev den tidigare IOK-medlemmen och OS-guldmedaljören Stefan Holm på Facebook: ”Ju mer snö som faller över Sverige, desto tråkigare blir det att vi inte vann den där j-a omröstningen om att få arrangera vinter-OS 2026!!! (Men jag är inte bitter).”