Språngmarschen som räddade medalj: ”Man springer i full karriär”

Ebba Anderssons fall kostade Sverige guldchansen i OS-stafetten

Det var under den andra sträckan av damernas längdskidstafett som olyckan inträffade. Ebba Andersson föll i den sista utförslöpan och i den efterföljande framåtvolten förstördes hennes högerskida.

– Det är ju en mardröm. Man lider med henne, men hon gör så gott hon kan och ja, vad mer kan man kräva? säger herrtränaren Lars Ljung, som befann sig i coachzonen längs spåret.

Ljung såg inte själva fallet eftersom det inte fanns några tv-skärmar där han stod, men förstod omedelbart att något allvarligt hade inträffat. När han såg Ebba Andersson kämpa sig fram på endast en skida sprang han så fort han kunde mot henne med en ny, hel skida.

Damtränaren Stefan Thomson var imponerad av sin kollegas snabba reaktion: ”Det var en ganska bra löpning av Lars, han gjorde det jävligt bra. Vi hade en snabb körning på radion där vi ropade att ’nu måste du springa, Lars, det du kan där emot kurvan’. Så jag tycker han höll en bra kilometertid där.”

Ljung beskriver hur adrenalinpåslaget var kraftigt, men att han försökte hålla sig samlad i den kritiska situationen.

– Men det var åkare i vägen och det känns lite olustigt att man springer i full karriär och kör slalom mellan massa åkare. Det hade ju kunnat sluta illa men det gick bra, tack och lov, berättar han.

Enligt reglerna får tränaren inte hjälpa åkaren direkt, utan Andersson var tvungen att sätta på den nya skidan själv. De utbytte inga ord utan kommunicerade enbart med blickar när 28-åringen kämpade med att få på den nya skidan för att fortsätta mot växlingen.

– Jag försökte ropa till henne att hon skulle lugna ner sig och åka så bra hon kunde, säger Ljung.

På frågan om hur lätt det är för bindningen att lossna från skidan svarar Ljung: ”Alldeles för lätt, bevisligen. De borras inte eller limmas inte utan de dras bara på. Och det är ju smidigt och bra, det är lätt att montera, men de sitter lite sämre.”

När det gäller den trasiga skidan tror Ljung att den var så skadad att Andersson inte kunde få på den igen, även om han tillägger att han inte är materialexpert.

Ljung berättar att han i situationen tänkte på Lars Nelson, som var försteman i herrstafetten under Sotji-OS 2014. Nelson tappade också skidan, men i hans fall var skidan hel och han kunde åka ikapp, vilket ledde till svenskt guld.

Den här gången insåg dock de svenska ledarna att Norges försprång blev för stort, och fokuset skiftade snabbt till att kämpa om de andra medaljplaceringarna.

– Först blir man bara chockad. Det var det som absolut inte fick ske som sker. Första tanken är ”finns det chans på guldet ändå?”. Sen tycker jag ändå att jag själv ställer om snabbt i huvudet att nu måste vi bara coacha dem för att ta en medalj i alla fall, så att vi inte missar det också, förklarar landslagschef Anders Byström.

Meddelandet till Frida Karlsson och Jonna Sundling, som skulle åka tredje respektive fjärde sträckan, var att inte stressa för mycket. När Karlsson tog över på tredjesträckan var avståndet upp till silvret hela 55 sekunder. Hon gjorde en stark insats och krympte avståndet till silverplats till 18 sekunder, vilket gav Sundling en chans att jaga ikapp på slutsträckan.

Trots den svåra motgången i början av tävlingen lyckades det svenska laget till slut säkra silvermedaljen.

– Vi var här för att vilja gå för guldet, men efter det som händer så tycker jag ändå att det är starkt att vi står här med ett silver, säger Thomson, och understryker vikten av att stötta Ebba Andersson:

– Vi är ett lag när vi går in i stafetten och vi ska vara ett lag när vi går ut ur stafetten också. Vi gör det tillsammans.