Vallateamets 66-åriga ”slav” är roligaste OS-svensken

I de italienska alperna, där Val di Fiemme ligger inbäddat mellan höga toppar, arbetar en av Sveriges mest erfarna men kanske minst uppmärksammade OS-profiler. Thomas ”Oljan” Eriksson, 66 år, representerar en sällsynt kontinuitet i svensk vintersport – en vallare vars karriär sträcker sig över nästan ett halvt sekel.

För 46 år sedan gjorde Eriksson sin OS-debut, långt innan många av dagens aktiva idrottare ens var födda. Nu arbetar han i det tysta som vallare åt en av Sveriges största medaljhopp, Ebba Andersson, och har blivit en omistlig del av det svenska längdlandslaget.

”Det handlar om passion, inget annat”, förklarar Eriksson när han tar en kort paus i förberedelserna. ”När man hittar något man verkligen älskar, då räknar man inte åren.”

I vallaboden, där luften är tung av vaxångor och skidpreparater, är Eriksson känd för sitt osvikliga goda humör och sina träffsäkra citat som ofta sprids bland kollegor och aktiva. Det är därför han kallas för ”citatmaskinen” bland de invigda.

Bakom smeknamnet ”Oljan” döljer sig en fascinerande historia. Det var under 70-talet som han fick tillnamnet efter att ha utvecklat en egen vallablandning som visade sig extraordinärt effektiv under särskilda väderförhållanden. Sedan dess har smeknamnet följt honom genom karriären.

”Det var annorlunda på den tiden”, berättar Eriksson. ”Nu har vi avancerad teknologi, dataanalyser och vädermodeller. På min första OS hade vi i princip några burkar med klister och ett par tumregler.”

Trots den teknologiska utvecklingen menar många i det svenska teamet att Erikssons erfarenhet och fingertoppskänsla fortfarande är ovärderlig. Hans förmåga att läsa snöförhållanden och förutse förändringar i underlaget beskrivs som närmast intuitiv.

Svenska längdlandslaget har genomgått stora förändringar genom åren, men Eriksson har förblivit en konstant. Han har arbetat med generationer av åkare, från Thomas Wassberg och Gunde Svan till dagens stjärnor som Ebba Andersson.

”Thomas är en levande uppslagsbok”, säger en av de yngre vallarna i teamet. ”Det finns snöförhållanden som vissa av oss bara läst om i teorin, men som han har praktisk erfarenhet av. Det är omöjligt att ersätta den typen av kunskap.”

För Ebba Andersson har samarbetet med Eriksson blivit särskilt betydelsefullt. Den unga stjärnan, som siktar på OS-medaljer, beskriver sin vallare som en trygg punkt i en ofta kaotisk tävlingsmiljö.

”Thomas har sett allt, upplevt allt”, säger Andersson. ”När jag är nervös lugnar det mig att veta att han har förberett mina skidor. Han har liksom varit med om värre saker än ett OS-lopp.”

Erikssons karriär speglar också den svenska skidsportens utveckling. När han började var Sverige en dominant kraft inom längdskidåkningen. Sedan kom de svåra åren på 90-talet, följt av en renässans under 2000-talet med nya stjärnor och nya metoder.

Genom allt detta har Eriksson anpassat sig och förnyat sina kunskaper, samtidigt som han bevarat den erfarenhet som bara tid kan ge. Hans närvaro i det svenska teamet representerar en länk mellan olika epoker i svensk skidsport.

”Jag tänker inte så mycket på min ålder”, säger Eriksson. ”Men ibland slår det mig att jag var med när vissa av mina kollegors föräldrar tävlade. Då känner man sig faktiskt lite gammal.”

Inför årets tävlingar i Val di Fiemme arbetar Eriksson metodiskt. De italienska snöförhållandena, ofta oförutsägbara med snabba temperaturväxlingar, kräver särskild uppmärksamhet. För en erfaren vallare som Eriksson är dock varje utmaning en möjlighet att visa sitt värde.

När de svenska åkarna glider fram på perfekt preparerade skidor under kommande tävlingar, är det till stor del tack vare arbetet som Eriksson och hans kollegor utför i det tysta. Den sortens bidrag hamnar sällan i rampljuset men är avgörande för framgång.

”I slutändan är det åkarna som ska stå i centrum”, avslutar Eriksson. ”Vi gör bara vårt jobb. Men visst är det speciellt att fortfarande få vara en del av det här efter alla år.”