”Vem vet, om 10–15 år kan Mexiko och Venezuela utmana Norge”

Matthew Smith sträckte armarna mot skyn och njöt av publikens jubel. Strax före mållinjen vände han sig om och gled baklänges över mållinjen samtidigt som han bugade sig mot läktaren på Tesero skidarena. Efter målgång delade han en varm kram med sin mexikanske tränare Allan Corona.

”Att vara idrottare handlar också om att underhålla. Publiken behöver inte bara guldmedaljer, de behöver också guldavslutningar”, säger han med ett strålande leende.

Fredagens fristilslopp över 10 kilometer lockade hela 113 deltagare, vilket gör det till OS-tävlingen med flest startande. Bland deltagarna fanns åkare från nationer som sällan förknippas med vintersport, däribland Indien och Marocko.

Smith har en ovanlig bakgrund. Efter att ha drivit företag i Norge och sedan återvänt till Sydafrika, bosatte han sig för tre år sedan åter i Oslo. Med erfarenhet som triatlet och maratonlöpare sökte han en aktivitet för de långa norska vintermånaderna. Det var då han fick syn på Allan Corona på skidor.

”Han är min inspiration. Utan honom hade jag inte varit här”, berättar Smith.

Loppet var brutalt enligt den 25-årige sydafrikanen. Han säger att han aldrig svettats så mycket under ett skidlopp tidigare. Men för Smith, som slutade på plats 108, handlade dagen främst om själva upplevelsen av att delta i de olympiska spelen i Italien.

”Jag hade föreställt mig hur OS skulle vara, men verkligheten överträffar allt. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle vinka eftersom folk ropade mitt namn och ’Sydafrika’ från alla håll. Kan du tänka dig, människor i svenska kläder som känner till mitt namn!”

”Det är vad ett OS handlar om. Här är vi alla jämställda, vi är alla olympier. Det är vackert”, tillägger han.

Allan Corona kommer ursprungligen från Tijuana i Mexiko. Han träffade sin norska fru under studietiden i Oklahoma, vilket så småningom ledde till att han flyttade till Norge. Resan mot OS har han gjort tillsammans med Matthew Smith – de har tränat, tävlat, båda blivit pappor och till slut lyckats kvala in.

”Det är oerhört känslosamt och viktigt för oss eftersom det bevisar att mot alla odds, genom att stötta varandra, kan vi nå sådana här platser”, säger Corona.

”Vi borde ärligt talat inte vara här. Vi har inte de där vallabilarna, vi testar våra egna skidor. Men vi bryter barriärer – jag, Matt, Nic här bredvid från Venezuela, Samer från Libanon…”

Libanesiske Samer Tawk representerar den typ av berättelse som på många sätt kännetecknar OS – en historia om att övervinna till synes omöjliga hinder.

Efter att ha deltagit i OS i Pyeongchang 2018 såg Tawk fram emot att tävla även i Peking 2022. Men en allvarlig olycka 2019 förändrade allt. Under ett träningspass i Libanon föll han 14 meter och ådrog sig omfattande skador: bröt höfterna på fyra ställen, fick urinröret sönderslitet, drabbades av inre blödningar, bröt armbågen och handen, och fick sitt vänstra ben delvis förlamat. Han övervägde en tid att sikta mot Paralympics men bestämde sig istället för att kämpa sig tillbaka till vanliga OS.

Som sista startande i fredagens lopp tog sig Tawk an de 10 kilometerna med glädje i hjärtat.

”Att åka skidor igen kändes som en dröm. Jag ville förstås göra mitt bästa men också njuta av publiken och passionen hos alla idrottare som tävlar tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma detta.”

Han erkänner att han kände av sina skador under loppet.

”Men på sätt och vis njöt jag av smärtan. Jag tänkte tillbaka på alla dagar i sjukhussängen när läkarna sa att jag aldrig skulle kunna åka skidor igen.”

För Matthew Smith handlar OS-deltagandet om något större än honom själv. Han hoppas kunna inspirera nästa generation sydafrikaner att sikta mot OS 2030 och 2034.

”Man måste visa att det är möjligt. Titta på Storbritannien till exempel – för 20-30 år sedan var det ingen vintersportnation, men nu har de ett starkt lag. Andrew Musgrave kom sexa i dag.”

”Vem vet, om 10-15 år kanske Mexiko och Venezuela utmanar Norge”, säger han optimistiskt.

Som bosatt i Norge har sydafrikanen känt starkt stöd i sin satsning – ”tack så mycket!” säger han på svenska – från både norrmän och svenskar.

”De förstår att sporten dör utan oss andra. Och jag är helt säker på att om åtta eller tolv år kommer Sydafrika att slåss om medaljerna – kanske i längdskidåkning, kanske i rodel. Vi behövs i OS.”

I samma tävling säkrade norske Johannes Høsflot Klæbo ännu en seger och blev därmed den manliga längdskidåkare som tagit flest olympiska guldmedaljer genom tiderna.