Volleybollen spelade en avgörande roll efter cancerbeskedet

I skuggan av cancern: Ida Johanssons väg tillbaka till volleybollen

Det finns mycket att glädja sig åt när vi träffar Ida Johansson i slutet av november. Dagen innan har Lunds VK besegrat Lindesberg på hemmaplan – med Ida tillbaka på planen. Centern gjorde sin comeback i laget efter en höst där hon kämpat mot cancern.

”Det var skönt att vara tillbaka och känna att jag kunde bidra lite grann”, säger hon med ett leende.

Det var under sommaren som 25-åriga Ida fick beskedet som skulle vända upp och ned på hela hennes tillvaro. Efter att ha tagit bort ett födelsemärke kom det chockartade svaret från läkaren – malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer.

”Det var ju svårt att ta in att det kan hända en ung tjej som mig som tränar så mycket. Det var väldigt tufft att få beskedet”, berättar hon. Ida befann sig på semester i Österrike när telefonen ringde med de oväntade provresultaten.

”När läkaren pratade förstod jag knappt vad han sa eller vad beskedet betydde. Jag hade svårt att lyssna och ta in det. Hudcancer var typ det enda ordet jag kunde höra.”

På kort tid genomgick Ida två operationer för att avlägsna det drabbade området i hårbotten. Där blev hon även tvungen att genomgå en hudtransplantation. Samtidigt upptäcktes en spridning till en lymfkörtel som krävde ytterligare ett ingrepp.

Idag har hon inga cancerceller kvar i kroppen, men går fortfarande på regelbunden immunförsvarsbehandling som en del av uppföljningen.

Operationerna inträffade just när försäsongen för Lunds VK skulle starta. Ida hade stora förväntningar på den kommande säsongen där flera tongivande spelare hade lämnat laget och hon skulle inta en roll som ung veteran i det talangfulla gänget.

Trots att hon inte kunde träna efter operationerna dröjde det inte länge innan hon återvände till hallen. För Ida var volleybollmiljön en trygg plats där hon kunde koppla av och känna sig hemma.

”För min mentala hälsa betydde det jättemycket att få komma dit. Att få vara där med lagkamraterna, även om jag inte kunde träna, har betytt mycket. Det är i den miljön som jag trivs jättemycket och vill vara.”

Stödet från lagkamraterna har varit ovärderligt genom hela processen.

”Många blev lika chockade som jag, men alla har varit stöttande och det kändes som man tyckte det var kul att jag tidigt kom tillbaka även fast jag inte var med och tränade”, säger hon och tillägger: ”Alla i och kring klubben har varit väldigt förstående. Ofta har det varit de som har velat att jag ska ta det lite lugnare på träningarna och inte jag själv.”

I kampen mot cancern har Ida upptäckt att hon har haft nytta av sina erfarenheter som elitidrottare.

”Det har varit en styrka att kunna ta ett steg i taget, precis som jag gör på planen med en boll i taget. Som idrottare är man också i en situation där vad som helst kan hända och där det gäller att reagera och tänka förnuftigt och inte stressa upp sig.”

Den pågående immunförsvarsbehandlingen påverkar fortfarande Ida fysiskt. Hon känner sig tröttare än vanligt men har lyckligtvis sluppit ledvärk, som är en vanlig biverkning.

”Kanske har jag nytta av att jag alltid tränat och rört på mig mycket”, resonerar hon.

Cancerdiagnosen har förändrat Idas perspektiv på tillvaron.

”Jag tar inget för givet längre. Allt kan hända. Jag lever mer en dag i taget och försöker stanna mer i nuet och inte titta så långt fram. Just nu är det bara kvällens träning och möjligtvis jobbet i morgon som jag tänker på”, berättar hon. ”Tidigare var jag nog mer långsiktig och hade kanske mer långsiktiga mål med volleybollen.”

Nu handlar målen om att ta sig tillbaka steg för steg. Ida säger att hon är glad bara av att få spela igen.

Med både ålder, erfarenhet och inte minst cancerbeskedet har Idas syn på volleybollen förändrats.

”Jag vill att laget ska bli så bra som möjligt. Men i dag är jag nog mindre fokuserad på tabellplaceringar och mer på att vi ska känna att vi är nöjda med våra prestationer. Jag har lättare att uppskatta om vi spelar bra även när resultatet inte går med oss. Jag ser det mindre svart eller vitt och mer som en helhet som går mot ett mål.”

På frågan om hur hon förändrats personligen under det senaste halvåret svarar hon eftertänksamt:

”Jag tycker att jag har växt och tar ett större ansvar i dag. Förlitar mig mindre på andra, är bättre på att ta tag i saker på egen hand och gör saker som jag verkligen vill göra.”