Alex Schulman: Jag är drömpappan som ska lära mina barn vad besvikelse är

Det mörka molnet av stum tystnad väntar runt hörnet. Just nu genljuder arenorna av sång och hejarop medan vår nyvunna kärlek till herrlandslaget i fotboll flammar upp på nytt. Men erfarenheten säger att denna passion är lika flyktig som en sommarromans.

När Sverige mötte Ukraina väcktes den gamla bekanta känslan igen hos supportrarna. Den där speciella nationella gemenskapen som bara landslagsfotboll kan framkalla. Men historien har lärt oss att denna kollektiva eufori är lika förutsägbar i sin ankomst som i sitt försvinnande.

Vi har sett det förut. Efter varje mästerskap, efter varje kvalspel, infinner sig en lång period av likgiltighet. Landslaget som nyss stod i centrum för våra liv försvinner ut i periferin. Spelarna som var folkets hjältar blir plötsligt namn i marginalen, och matcherna på Friends Arena spelas inför glesa läktare.

Det är något nästan sorgligt i denna cykel. Vår kärlek till landslaget är villkorad – den existerar bara när det verkligen gäller, när de stora turneringarna står för dörren eller när en avgörande kvalmatch spelas. Däremellan råder en öronbedövande tystnad.

Kontrasten är slående. Från att vara det mest diskuterade samtalsämnet på arbetsplatser, i skolkorridorer och vid middagsbord, förpassas landslaget snabbt till sportbilagornas inre sidor. Den passionerade diskussionen om taktik, spelartrupp och förbundskaptenens val ersätts av tystnad.

Detta fenomen är inte unikt för Sverige. I många länder fungerar fotbollen som ett slags ventil för nationell identitet och gemenskap. Men i Sverige är svängningarna särskilt tydliga. Vi har inte den kontinuerliga fotbollskulturen som finns i länder som England, Spanien eller Italien, där landslaget alltid står i centrum oavsett matchens betydelse.

Kanske handlar det om den svenska folksjälen – vi engagerar oss när det finns en tydlig målbild, när något stort står på spel. Den vardagliga hängivelsen, att följa laget genom med- och motgång, är inte lika självklar.

Samtidigt finns det något nästan rörande i hur vi ständigt återvänder. Hur kärleken väcks till liv igen och igen. Varje ny turnering, varje nytt kval, börjar med samma förhoppning, samma passion. Vi glömmer snabbt besvikelserna och misslyckandena, och låter oss svepas med i den blågula yran.

Det är som om vi kollektivt lider av minnesförlust. Eller kanske är det en medveten överenskommelse: vi vet att besvikelsen lurar runt hörnet, men väljer ändå att tro, att hoppas. För när det fungerar, när landslaget presterar och tar sig vidare, finns det få saker som förenar ett land på samma sätt.

Dagens landslagstrupp har kanske inte de stora internationella stjärnorna som tidigare generationer. Zlatan Ibrahimović-eran är förbi. Men det finns en hunger, en vilja att bevisa något som skapar en annan typ av identifikation. De är på många sätt mer som oss – kämpande, arbetande, utan självklara garantier för framgång.

Svenska Fotbollförbundet har länge kämpat med att upprätthålla intresset mellan de stora turneringarna. Kampanjer, billigare biljetter, familjevänliga evenemang runt matcherna – allt för att fylla arenorna även när motståndet inte är lika attraktivt eller matchens betydelse mindre uppenbar.

Men kanske är det just denna rytm av passion och likgiltighet som definierar vår relation till landslaget. Den intensiva kärleken får näring av sin frånvaro. När vi återförenas med landslaget efter månader av ointresse, känns det som att möta en gammal vän.

För nu sjunger vi nationalsången med handen på hjärtat, nu diskuterar vi spelartruppen och förbundskaptenens val, nu färdas vi till arenorna fyllda av hopp och förväntan. Men vi vet, innerst inne, att tystnaden väntar runt hörnet. Den kommer lika säkert som hösten följer sommaren.

Och sedan, när nästa kval eller mästerskap närmar sig, kommer vi tillbaka. För kärleken till landslaget är kanske inte konstant, men den är evig i sin återkomst. Det är en relation som definieras av sitt mönster – passion, tystnad, passion igen. Och på något sätt fungerar det för oss. Det är kanske just så vi vill ha det.