Alex Schulman: Jag står inte ut med att se oss bli förnedrade av Donald Trump

Det första året med Donald Trump har varit en prövning för Europa. Sedan återinstallationen i Vita huset har amerikanska presidenten skapat oro och frustration bland europeiska ledare som tvingats anpassa sig till hans nyckfulla ledarstil. Men nu finns tecken på att kontinentens ledare börjar omvärdera sin strategi gentemot USA.

Under de senaste tolv månaderna har Europa bevittnat ett diplomatiskt skådespel där statschefer från hela kontinenten vallfärdat till Washington. Möten som enligt flera bedömare präglats av en underdånighet som fått många att reagera. Den amerikanska administrationens krav på ökade försvarsanslag från NATO-medlemmar har varit särskilt påträngande, med Trump som vid upprepade tillfällen hotat att överge allierade som inte når upp till överenskomna mål.

Frankrikes president Emmanuel Macron var en av de första som upplevde den nya dynamiken under ett statsbesök förra våren. Enligt källor med insyn i mötet ska den franske ledaren försökt balansera mellan att tillmötesgå Trumps krav och samtidigt hävda europeiska intressen – en balansgång som blev allt svårare när samtalen övergick till handelsfrågor och amerikanska importtullar.

”Det har varit nedslående att se hur europeiska ledare, som tidigare stått för multilateralism och internationellt samarbete, plötsligt anpassat sin retorik för att blidka en amerikansk president som konsekvent underminerar dessa värden,” säger Helena Bergman, forskare i internationella relationer vid Stockholms universitet.

Särskilt anmärkningsvärd var Tysklands förbundskansler Olaf Scholz visit i Vita huset, där han enligt närvarande källor möttes av direkta krav på ökade tyska gasimporter från USA som motprestation för fortsatt amerikanskt engagemang i europeisk säkerhet. Episoden belyser hur ekonomi och säkerhetspolitik under Trump vävts samman på ett sätt som utmanar traditionella diplomatiska relationer.

För Sveriges del har situationen varit särskilt komplicerad då landet nyligen anslutit sig till NATO. Statsminister Ulf Kristersson besökte Washington i höstas och fick, enligt uppgifter från UD, höra tydliga förväntningar på ökad svensk försvarsbudget och inköp av amerikansk militärutrustning.

Men nu verkar något ha förändrats. Vid det senaste NATO-mötet i Bryssel förra veckan noterade observatörer en märkbart mer koordinerad europeisk hållning. Flera ledare, med Frankrikes Macron i spetsen, valde att öppet ifrågasätta den amerikanska administrationens ensidiga beslutsfattande gällande relationerna med Ryssland.

”Vi ser början på en europeisk ompositionering,” menar Göran Pettersson, tidigare diplomat och numera kommentator för internationella frågor. ”De europeiska huvudstäderna har insett att undfallenhet inte leder någonstans med Trump. En mer självsäker, gemensam europeisk linje börjar ta form.”

EU-kommissionens nya utrikespolitiska strategi, som presenterades förra månaden, talar också om nödvändigheten av ”strategisk autonomi” – en term som allt oftare förekommer i Bryssel. Dokumentet nämner aldrig USA explicit, men analytiker ser det som en direkt respons på de utmaningar Trump-administrationen ställt Europa inför.

Ekonomiskt har EU också börjat skydda sig. Nya handelsavtal med Kanada, Japan och flera sydostasiatiska länder har undertecknats i snabb takt. Samtidigt har kommissionen föreslagit en stärkt europeisk industripolitik som svar på amerikanska protektionistiska åtgärder.

”Europa kan inte fortsätta att förnedras,” sa Frankrikes finansminister Bruno Le Maire nyligen i en intervju. ”Vi måste stå upp för våra värderingar och ekonomiska intressen.”

Frågan många ställer sig är om denna nya hållning kommer att bära frukt eller om den riskerar att ytterligare försämra de transatlantiska relationerna. Erfarenheterna från Trumps första presidentperiod tyder på att han respekterar motstånd mer än undfallenhet, men samtidigt är hans reaktioner notoriskt oförutsägbara.

För tillfället verkar Europas ledare ha bestämt sig för att en mer rakryggad hållning är nödvändig, både för kontinentens säkerhet och för den politiska självaktningen. Om detta representerar en verklig vändpunkt i det transatlantiska samarbetet återstår att se.