Alex Schulman: Vi curlande föräldrar har bestulit våra barn på barndomen

Det curlande föräldraskapet – har vi berövat barnen deras barndom?

När jag tänker tillbaka på min egen barndom minns jag hur min pappa såg mig spela fotboll endast en gång. Idag står jag själv vid sidlinjen under varje match min son spelar. Denna kontrast har fått mig att reflektera över hur vårt föräldraskap har förändrats genom generationerna – och om vi faktiskt har gått för långt i vår ambition att vara närvarande.

Föräldrarollen har genomgått en dramatisk förändring de senaste decennierna. Från den distanserade föräldragenerationen som lät barnen växa upp med stor frihet och självständighet, till dagens hyperengagerade föräldrar som planerar, organiserar och övervakar varje aspekt av barnens liv. Det som en gång ansågs vara gott föräldraskap kan idag betraktas som ett uttryck för ”curling” – ett fenomen där vi sopar banan framför barnen för att undanröja alla hinder.

Forskning inom barnpsykologi visar allt tydligare att överengagemang från föräldrar kan hämma barns utveckling av självständighet och problemlösningsförmåga. Professor Karin Johannisson vid Uppsala universitet har i flera studier påvisat sambandet mellan föräldrars ständiga närvaro och barns minskade förmåga att hantera motgångar. ”När barn aldrig tillåts uppleva besvikelser eller misslyckanden på egen hand, förlorar de möjligheten att utveckla resiliens,” förklarar Johannisson.

Idrottsrörelsen har blivit en av de arenor där det förändrade föräldraskapet blir som mest påtagligt. För trettio år sedan var det vanligt att barn cyklade till träningen själva, spelade matcher utan föräldrarnas åskådarblickar, och hanterade både segrar och förluster på egen hand. Idag är föräldranärvaron närmast obligatorisk, med skjutsning till varje träning och intensivt engagemang från sidlinjen.

Björn Eriksson, ordförande för Riksidrottsförbundet, ser både fördelar och nackdelar med utvecklingen. ”Föräldrars engagemang är avgörande för att idrottsföreningar ska fungera. Samtidigt ser vi hur barnens självständighet ibland blir lidande när föräldrar tar över för mycket av ansvaret,” säger han.

Även skolan har genomgått en liknande förändring. Lärare rapporterar om föräldrar som engagerar sig i varje detalj av skolarbetet, från inlämningsuppgifter till sociala relationer i klassrummet. Läraren Maria Bergström vid Södra Latins gymnasium i Stockholm beskriver hur föräldrakontakten har intensifierats: ”För tjugo år sedan hörde föräldrar av sig om det var något allvarligt. Idag får jag mejl om minsta betygsdetalj eller konflikt mellan elever.”

Barnpsykologer varnar för att vi riskerar att skapa en generation som saknar förmågan att hantera motgångar. När barn ständigt har vuxna som löser deras problem, går de miste om viktiga lärdomar. Psykologen Anders Broberg vid Göteborgs universitet pekar på att barns utveckling av självkänsla är beroende av att de får hantera utmaningar: ”När vi tar ifrån barnen möjligheten att misslyckas, berövar vi dem också glädjen i att lyckas på egen hand.”

Det finns också sociala skillnader i det nya föräldraskapet. Studier från Socialstyrelsen visar att det intensiva föräldraskapet är mest utbrett i socioekonomiskt starka områden, där föräldrar har tid och resurser att engagera sig i barnens aktiviteter. Detta riskerar att skapa ytterligare klyftor mellan barn från olika bakgrunder.

Men trenden är inte enbart negativ. Den ökade föräldranärvaron har också bidragit till att många barn känner sig sedda och bekräftade på ett sätt som tidigare generationer saknade. Relationen mellan föräldrar och barn har i många familjer blivit mer öppen och kommunikativ.

För att hitta balansen behöver vi kanske blicka både bakåt och framåt. Det handlar inte om att återgå till en tid då föräldrar var frånvarande, utan snarare om att ge utrymme för barns eget utforskande och självständiga problemlösning.

När jag nu står vid fotbollsplanen och hejar på min son, försöker jag hitta den gyllene medelvägen – att vara närvarande utan att ta över, att stötta utan att styra. Kanske är det dags för oss föräldrar att ta ett steg tillbaka och låta barnen återerövra delar av sin barndom. För ibland är det bästa vi kan ge våra barn inte vår ständiga närvaro, utan deras egen frihet att växa.