Delat firande av eldfesten i Malmö under ökad hotbild mot exiliranier

Två långa rader av eldar brinner i Beijers park i norra Malmö där män, kvinnor och barn hoppar över brasorna. Här firas eldfesten, en flera tusen år gammal tradition som hyllar vårens ankomst tisdagen innan det persiska nyåret Nouruz. Men i år står firandet i skuggan av oroligheterna i Iran och en ökad hotbild mot exiliranier i Sverige.

Firandet i Malmö var betydligt mindre än tidigare år. Förra året samlades omkring 1 500 personer i parken, medan det i år endast var ett par hundra utspridda åhörare som lyssnade på kommunalrådet Andreas Schönströms (S) invigningstal.

I flera andra svenska städer, däribland Stockholm och Göteborg, valde arrangörerna att helt ställa in eldfesten med hänvisning till säkerhetsrisker för publik och medverkande. Riksteatern, som var medarrangör i dessa städer, tog beslutet efter noggrann riskbedömning.

Malmö stad valde dock att genomföra firandet, men med restriktioner – politiska symboler och flaggor tilläts inte. Detta ledde till att ett alternativt firande samtidigt anordnades i en annan park i staden, vilket splittrade den iranska gemenskapen.

– Det är en tradition vi äger tillsammans. Det är en konstig känsla och en motsägelse att fira just nu. Jag förstår dem som inte vill fira. Men å andra sidan är det i de mest kritiska tider vi behöver bevara traditionerna som mest, säger Akbar Malekpour, en malmöbo som lämnade Iran 1988.

Han lägger handen mot bröstet och fortsätter: – Det gör ont här. Men traditionen måste fortsätta.

Enligt Malekpour är eldfestens budskap viktigare än någonsin i dessa tider. Traditionen handlar om att rensa själen och lämna ondskan bakom sig. När man hoppar över elden symboliserar det hur man blir renad, med förhoppning om att det kommande året ska föra med sig lycka.

Antonia Azadeh Bikineh, som lämnade Iran som liten, delar denna uppfattning. Hon förklarar att ramsan som sjungs när man hoppar över eldarna – ”din röda färg är min, min gula färg är din” – symboliserar hur man blir av med sjukdom och problem för att istället få energi och styrka.

– Egentligen var jag för trött när jag kom hem från jobbet i eftermiddags, men jag känner att det är extra viktigt att fira nu, säger hon medan hennes sexårige son Milan skuttar över eldarna med en glasstrut i handen.

Andy Roberts, avdelningschef på fastighets- och gatukontoret i Malmö, förklarar att kommunen varit i dialog med civilsamhälle och föreningar inför årets eldfest. Trots den spända situationen bedömde man att det inte fanns någon risk för deltagarna.

– Vi känner att eldfesten handlar om gemenskap, tradition och hopp. När omvärlden känns orolig, och det påverkar människor i vår omvärld och här i Malmö, är det extra viktigt att vi försöker hålla i och hålla ut och skapa det här trygga sammanhanget där människor kan mötas, säger han.

Som säkerhetsåtgärd fanns fler värdar och ordningsvakter än vanligt på plats, och även polisen bevakade området. Roberts drar paralleller till när staden arrangerade Eurovision förra året, också det under ett spänt omvärldsläge. Han menar att den täta samverkan mellan kommun och civilsamhälle bidrar till trygghet.

– Sedan finns det säkert enskilda malmöbor som känner en otrygghetskänsla, den känslan kan vi aldrig ta bort. Men vi säger i alla fall att vi bedömer att risken för att det ska hända någonting just i Malmö är låg, säger han.

I sitt invigningstal uppmanade kommunalrådet Andreas Schönström deltagarna att låta ”eldarna i kväll inte bara tala om våren och solen, utan låt även elden tala om hoppet om en ny tid.” Efter talet hoppade han själv över eldarna, precis som de andra deltagarna.

Eldfesten, eller Chaharshanbeh Soori som den också kallas, har firats i över 4 000 år av bland annat iranier, kurder och afghaner. Det är en icke-religiös tradition som hyllar solens, ljusets och vårens återkomst. Traditionen infaller alltid tisdagen före persiska och kurdiska nyåret Nouruz som sammanfaller med vårdagjämningen.