Emma Bouvin: Jag hade kunnat starta ett föräldrauppror

I det dagliga slitet med en hungrig nioåring

Dörren slår igen och det första jag ser är ryggsäcken som kastas på hallgolvet. Min dotter orkar inte ens hänga upp jackan innan hon dramatiskt sjunker ihop på hallmattan med ett vrål som ekar genom lägenheten.

”Jag är huuuungrig,” klagar hon med ansiktet nedpressat mot dörrmattan.

”Har du inte ätit mellis på fritids?” frågar jag, väl medveten om svaret som väntar. Vi har fastnat i samma konversation dag efter dag, som en oändlig loop av barndom och föräldraansvar.

”Det var inte gott mellis! Det var det där äckliga smöret igen,” gnyr hon från sin position på golvet.

Jag är den där mamman som många kanske suckar över – den engagerade typen som räcker upp handen på föräldramöten, som ifrågasätter skolans rutiner och jagar skolsköterskan när obegripliga brev skickas hem. Jag mejlar lärare regelbundet, skriver bestämda meddelanden i föräldrachatten och sitter självklart med i föräldrarådet. Men trots mitt engagemang finns det en fråga jag vägrar kasta mig in i – debatten om skolmaten.

Det kan ibland kännas som att skolmaten är det enda andra föräldrar vill diskutera. Varför är den inte tillräckligt varierad? Varför serveras inte enbart ekologiskt kött? Eller varför serveras kött överhuvudtaget? Och vem har egentligen bestämt att det ska vara så mycket linsgryta?

För några år sedan började mina barn prata om något de kallade ”önskekost” – en meny bestående av pannkakor, chicken nuggets, köttbullar, pasta och hamburgare. Varje dag!

”Men alla andra får det,” insisterade barnen när jag ifrågasatte konceptet.

Efter år av liknande påståenden – ”alla andra” har mobiltelefon i ettan, ”alla andra” har eget kreditkort, ”alla andra” har fri skärmtid – har jag utvecklat en hälsosam skepsis. Jag antog att ”alla andra” som fick chicken nuggets varje dag var några få barn med särskilda behov och läkarintyg. Men jag hade fel. Nyligen meddelade rektorn att antalet barn med ”önskekost” blivit så många att skolköket inte längre klarar av situationen.

Men dagens problem handlar inte om skolmaten utan om mellanmålet. Min dotter avskyr det mjölkfria margarinet som skolan har ersatt Bregott med. Hon tycker det är så vidrigt att hon inte kan äta det, och hon vägrar samtidigt att äta mackor utan pålägg. Dessutom ogillar hon naturell yoghurt, ett annat mellanmålsalternativ. Resultatet är att hon många dagar inte äter något mellanmål alls.

Detta skapar problem – för henne självklart, men också för alla i hennes närhet som drabbas av hennes hungriga humör.

”Ibland måste man äta fastän det inte är gott, för att man ska må bra,” försöker jag föreläsa, men det struntar hon fullständigt i.

”Har du frågat varför de har bytt ut Bregottet?” undrar jag.

”Ja. De säger att Flora är mycket nyttigare! Snälla mamma, kan du mejla skolan?” ber hon.

Rent teoretiskt hade jag kunnat göra det. Jag hade kunnat ifrågasätta vad som är nyttigare med att barn inte äter alls jämfört med att de äter mackor med Bregott. Jag hade kanske kunnat fixa något slags intyg för ”önskemellis”. Jag hade kunnat starta ett föräldrauppror.

Men jag vägrar. Som Meatloaf så träffande uttryckte det: ”I would do anything for love. But I won’t do that.” Vissa saker i livet måste man hantera själv.

Istället ger jag dottern olika förslag. Hon kan ta upp frågan i elevrådet. Hon kan starta en namninsamling. Hon kan till och med organisera en demonstration på skolgården – och då är jag villig att hjälpa till med plakaten.

”Men jag vågar inte,” säger dottern besviket.

”Då får du börja äta mackor med margarin,” svarar jag enkelt.

Det finns ingen direkt sensmoral med denna berättelse. Mitt yngsta barn fortsätter att komma hem var och varannan dag och kollapsa i en frustrerad hög på hallmattan. Men jag tröstar mig med tanken som min egen mamma brukade sjunga för mig när jag var liten och inte fick som jag ville: ”En dag ska barnen säga: Tack mödrar det gjorde ni bra.”

Tills dess får vi kämpa vidare med margarin-krisen och hungriga eftermiddagar – en del av föräldraskapets oändliga utmaningar.