Emma Bouvin: Jag kände att priset som årets mor väntade runt hörnet

Svenska föräldrar navigerar i barnens trendiga samlarfeber

I sommarhettan i Pisa stötte vi på dem igen – de små kinesiska monsterdockorna som tagit barnvärlden med storm. Min nioåring upptäckte dem omedelbart, långt innan hon ens lade märke till det berömda lutande tornet som egentligen var syftet med vårt besök.

Allt började i våras när min dotter kom hem med ett brinnande önskemål. Hon ville mer än något annat ha något vars namn jag knappt kunde uppfatta. Som förälder är man van vid tillfälliga trender – ungefär tre gånger i veckan vill barn ha olika saker ”mer än allting på hela jorden” – men denna önskan visade sig ha ovanligt lång livslängd.

Till slut lyckades jag lägga namnet på minnet: labubu. Eftersom hennes födelsedag närmade sig bestämde jag mig för att ta reda på mer om dessa figurer. Snabbt insåg jag att detta inte var något man enkelt köper i närmaste leksaksbutik. Labubus säljs istället online i begränsade ”släpp” där man måste vara snabb för att lyckas få tag på dem.

Genom en kombination av tur och timing lyckades jag beställa två av dessa kinesiska monsterdockor. Jag kände mig som årets förälder – en känsla som dock snabbt skulle komma att utmanas av verkligheten.

Veckorna gick utan att paketet anlände. Vår planerade bilsemester till Italien närmade sig, och eftersom dottern fyller år i juli började jag bli nervös. En sökning på webbplatsen där jag handlat avslöjade flera upprörda recensioner som jag borde ha läst tidigare.

Som genom ett mirakel hörde en vän i Belgien av sig. Hans dotter hade tröttnat på sin labubu som var ”fel färg”, och han undrade om vi var intresserade av att köpa den. Plötsligt öppnades en räddningsväg.

Fenomenet är så stort att vissa skolor i Sverige till och med har förbjudit barnen att ta med labubus. När en kulturchef nyligen kommenterade ett sådant skolförbud och uttryckte förvirring över vad det handlade om, förstod jag precis. Som förälder blir man ofrivilligt expert på varenda barntrend, oavsett om man vill eller inte.

Att navigera i dessa trender är en konstant balansgång. Varje dag behöver man som förälder ta ställning till önskemål om allt från tröjor med populära figurer till svindyr torkad mango och meningslösa samlarfigurer i plast. Man vill göra sitt barn lyckligt men samtidigt förmedla värderingar som står emot överdriven konsumtion.

Men när man ser sitt barns ögon glittra och hör orden ”mamma, du är BÄST!” – finns det något som slår den känslan?

I Pisa blev jag ”bäst” för tio euro när jag köpte henne en labubu – eller snarare en lafufu, vilket jag då inte visste. Skillnaden upptäckte vi senare: ”Lafufu” är vad barnen kallar piratkopior från Kina som inte kommer från ”rätt” tillverkare. Barn idag har detaljerade checklistor för att avgöra äkthet – bland annat ska en äkta labubu ha exakt nio tänder, och den ska definitivt inte tappa huvudet.

På födelsedagen fick hon även labubun från Belgien, vilket gjorde mig till ”världens ALLRA bästa mamma” – åtminstone tills den tappade huvudet. Och när vi kom hem från Italien hade paketet från Kina äntligen anlänt, vilket återigen lyfte mig till bästa-mamma-status.

Men föräldraskapets gyllene ögonblick är flyktiga. Nu vill hon ha en stitch-labubu. Det är tydligen det senaste. Och så fortsätter den ständiga karusellen av barntrender, där vi föräldrar följer med i svängarna så gott vi kan.

Barnens trender må vara svårbegripliga för utomstående, men för föräldrar blir de en oundviklig del av vardagen – ett fenomen som ständigt utmanar både plånbok och principer, men som också ger oss inblick i våra barns värld och tillfällen att göra dem genuint lyckliga, om än för ett ögonblick.