Emma Bouvin: Min make – bromsklossen – letar genast fel med upplägget

I helgens första ljus, långt innan vanliga stadsbor har vaknat, inleds ett outtalat skådespel runt Sveriges skidbackar. Klockan visar 06.30 och termometern kryper nedåt när föräldrar med yrvaket blick lastar ur skrymmande skidutrustning från fullpackade kombibilar.

Det var inte riktigt detta jag hade föreställt mig när vår vän med entusiastisk röst föreslog att vår son skulle börja i hennes skidklubb. De romantiska bilderna av mysiga stunder i värmestugan med varm choklad och bullar ersattes snabbt av en helt annan verklighet.

Med ”jag” menar jag förstås ”min man”, för det blev som så ofta han som fick dra det tyngsta lasset. När väckarklockan ringer 05.15 en lördagsmorgon och mörkret fortfarande omsluter villaområdet är det inte utan att äktenskapet prövas. Frågan ”var det verkligen nödvändigt att anmäla barnet till just denna aktivitet?” hänger i luften medan kaffet rinner ner i termosen.

Det finns en outtalad hierarki bland skidföräldrar som för den oinvigde ter sig närmast obegriplig. De med rätt märken på jackan, de med mest avancerade vallningsutrustningen och de som redan klockan sju på morgonen har analyserat dagens snöförhållanden med en precision som skulle imponera på meteorologer.

– Det är som att kliva in i en parallell värld, berättar Maria Lundqvist som sedan tre säsonger tillhör den växande skaran slalomföräldrar. Första säsongen försökte vi hålla oss utanför, men nu har vi blivit en del av det. Min man kan diskutera vallning i timmar med andra pappor.

Fenomenet är inte unikt för skidsporten. Runt om i landet pågår liknande ritualer inom ishockey, ridning och tennis. Föräldrar som investerar enorma mängder tid, pengar och känslomässigt engagemang i barnens fritidsaktiviteter.

Den växande trenden med föräldrars intensiva engagemang i barnens idrott har blivit föremål för forskning. Stefan Bergman, idrottspsykolog vid Göteborgs universitet, har studerat fenomenet under tio år.

– Det handlar ofta om identitetsskapande processer hos föräldrarna själva. När barn uppnår framgång inom en idrott blir det en bekräftelse även för föräldern. Men det finns risker med detta, särskilt när prestationsfokus överskuggar barnets egen glädje i aktiviteten, förklarar Bergman.

Svenska Skidförbundet har uppmärksammat problematiken och arbetar aktivt med värdegrundsfrågor inom sina klubbar. Kampanjen ”Glädje före guld” syftar till att påminna om idrottens grundvärden och motverka för tidigt prestationsfokus.

– Vi vill att barn ska åka skidor för att det är roligt, inte för att föräldrarna ser en framtida stjärna. Föräldraengagemang är fantastiskt men måste kanaliseras rätt, säger Kristina Nilsson, barnansvarig på Svenska Skidförbundet.

Det finns naturligtvis positiva aspekter med engagerade föräldrar. Utan dem skulle många idrottsklubbar kollapsa. De bygger snökanonanläggningar, vaktar liftar och sitter i styrelser. De ställer upp i ur och skur för att möjliggöra barnens idrottande.

Själva upptäcker vi snart att vi drabbats av samma förändring som vi skrattat åt hos andra. Vaxjärn har köpts in, utrustningen har uppgraderats och samtalsämnena vid middagsbordet kretsar allt oftare kring skidtävlingar och snöförhållanden.

– Det smittar, konstaterar Peter Svensson, tränare i Täby Slalomklubb. Jag ser det varje säsong. Familjer kommer hit första gången lite avvaktande, men när barnen börjar tycka det är kul dras föräldrarna med. Plötsligt står pappa där med nyinköpt utrustning och åker själv medan barnen tränar.

Förra helgen stod vi i ett huttrande gäng föräldrar vid sidan av barnbacken och försökte hålla värmen medan barnen gjorde sina åk. Vi delade termos och hade faktiskt ganska trevligt. Den outtalade överenskommelsen mellan oss var att ingen skulle nämna hur tidigt vi stigit upp eller hur många timmar vi lagt på förberedelser.

– Vi gör det för barnens skull, säger vi till varandra. Men kanske är sanningen mer komplex än så. Kanske har gemenskapen och identiteten som ”skidförälder” blivit något vi själva värdesätter, trots de tidiga morgnarna och kylan.

När klockan närmar sig lunch och träningen äntligen är över, är det med blandade känslor vi packar utrustningen i bilen igen. Tröttheten efter den tidiga morgonen blandas med en viss tillfredsställelse. Vi har klarat ännu en helg som slalomföräldrar – en roll vi aldrig trodde vi skulle finna oss i, men som nu blivit en del av familjens identitet.