”Ett chicken race mellan oss och Staffanstorp”

Myndighetsansvarets gränser sätts på prov efter Staffanstorpsdomen

Frågan om kommunpolitikers skyldighet att följa lagen har hamnat i fokus efter den uppmärksammade domen i Lunds tingsrätt, där Staffanstorps kommunstyrelseordförande Christian Sonesson (M) och fem andra kommunpolitiker friades från åtal om grovt tjänstefel. Detta trots att de vägrade ta emot anvisade kvotflyktingar.

Mikael Ribbenvik, tidigare generaldirektör för Migrationsverket, reagerar starkt mot domslutet. ”Jag tänkte: Det här är ju helt fel. Helt galet,” säger Ribbenvik, som numera arbetar som vicedirektör för EU:s asylmyndighet på Malta. Han är noga med att poängtera att han uttalar sig i egenskap av tidigare svensk generaldirektör, inte som representant för EU.

Händelserna utspelade sig våren 2022 när Migrationsverket anvisade en syrisk kvotflyktingfamilj till Staffanstorps kommun. Ribbenvik beskriver situationen som ett ”chicken race” mellan myndigheten och kommunen på Sturups flygplats. Han berättar att flera andra svenska kommunalråd noga följde utvecklingen för att se om det var möjligt att vägra ta emot flyktingar.

”Vi hade ju sett i media att Staffanstorp och Sonesson sagt att de med öppna ögon tänkte bryta mot lagen och vägra ta emot kvotflyktingarna. Men var det bara retorik, eller var det på riktigt? Det undrade vi,” förklarar Ribbenvik.

Enligt den tidigare generaldirektören ville flera av hans medarbetare formellt avbryta anvisningen när Sonesson offentligt deklarerade sin vägran. ”De sa: Vi kan ju inte använda människor som schackpjäser. Och det är ju rätt. Men man ska heller inte som kommun kunna vägra ut sig från att följa lagstiftningen,” säger Ribbenvik.

Tingsrätten skriver i sin dom att Migrationsverket avbröt anvisningen, vilket medförde att kommunen inte längre hade någon skyldighet att ta emot flyktingarna. Ribbenvik menar dock att detta är en missvisande beskrivning: ”Men anvisningen avbröts ju enbart för att Staffanstorp vägrade ut sig, eftersom vi var tvungna att ta hand om familjen. När de landade körde vi dem till Malmö där de fick bo. Senare anvisades de till en ny kommun, Vellinge.”

I rättegången hävdade Sonesson att kommunstyrelsens beslut inte var myndighetsutövning mot den enskilda flyktingfamiljen utan snarare ett politiskt ställningstagande mot Migrationsverket. Detta trots att Sonesson i ett mejl till en ansvarig tjänsteman skrev ”Vägra ta emot dem!” om flyktingarna.

Tingsrätten konstaterade att detta ”framstår som en efterhandskonstruktion” men ansåg ändå att kommunstyrelsens beslut ”saknar den precision som krävs för att det ska vara myndighetsutövning mot enskild, vilket är en förutsättning om det ska kunna vara fråga om tjänstefel”.

Ribbenvik är oroad över konsekvenserna av domen. Han befarar en förskjutning av ansvaret från politiker till tjänstemän: ”Nästa åtal för grovt tjänstefel blir mot tjänstemannen som skulle köra bussen, även om ordern kom från den politiska ledningen. Och då finns det inget politiskt ansvarsutkrävande. Det skulle innebära en historisk ansvarsförskjutning från den politiska makten till den enskilda tjänstemannen.”

Den tidigare Migrationsverkschefen ser domen som ett principiellt hot mot rättsstaten och menar att fallet handlar om mycket mer än bara flyktingmottagande. Han drar paralleller till hur en vänsterstyrd kommun i framtiden skulle kunna använda samma argument för att exempelvis strunta i den så kallade angiverilagen som införs i sommar.

”Endast ett kommunalråds eventuella anständighet skiljer oss nu från anarki,” varnar Ribbenvik, som hoppas att åklagaren överklagar domen och att Sonesson och de andra Staffanstorpspolitikerna fälls i högre instans.

Fallet belyser en grundläggande fråga i det svenska rättssamhället: Måste kommunpolitiker följa lagen eller inte? Svaret på den frågan kan få långtgående konsekvenser för maktbalansen mellan stat och kommun, och mellan politiker och tjänstemän.