Experternas nej till svenska kärnvapen: ”Onödigt”

Kärnvapendebatten i Sverige: Expertbedömningar och politiska ställningstaganden

Under de senaste veckorna har en intensifierad debatt om kärnvapen blommat upp i Sverige. Flera debattörer har förespråkat utvecklingen av europeiska kärnvapen med svenskt deltagande, och vissa har till och med diskuterat möjligheten av gemensamma nordiska kärnvapen. Men enligt experter är verkligheten mer komplicerad än vad förslagen antyder.

Lars Wedin, pensionerad kommendör som har utbildats i fransk kärnvapenplanering, är tydligt skeptisk till idén om svenska kärnvapen. ”Det kommer att ta lång tid, innebära stora ansträngningar och kosta en massa pengar, som vi behöver för annat,” säger Wedin, som personligen kände den nu avlidne generalen Lucien Poirier, en av huvudarkitekterna bakom Frankrikes kärnvapenstrategi.

Wedin pekar på de många praktiska frågorna som måste lösas innan ett kärnvapenprogram kan realiseras. ”Man köper inte kärnvapen som man köper en bil. Vilka skulle vi ha? Vad skulle de bäras av? Ska det vara bomber, robotar, torpeder?” frågar han retoriskt.

Krigsvetenskapsakademien, där Wedin är medlem, intar en tydlig position och anser att Sverige bör fortsätta att försvara icke-spridningsavtalet (NPT), vilket syftar till att begränsa antalet länder med kärnvapen. Detta avtal, som undertecknades av Sverige 1968 och ratificerades 1970, är enligt Wedin särskilt viktigt eftersom det är ”det enda avtal som Ryssland och Kina faktiskt är med i.”

”Om Sverige, med sitt rykte om kärnvapennedrustning, skulle bryta mot icke-spridningsavtalet skulle det ge en signal till resten av världen,” varnar Wedin. Han antyder att ett sådant steg skulle kunna underminera global stabilitet och uppmuntra fler länder att skaffa massförstörelsevapen.

I den svenska inrikespolitiken har Sverigedemokraterna (SD) intagit en kontroversiell position. Partiets utrikespolitiske talesperson, Aron Emilsson, har uttryckt till TT att SD inte vill utesluta möjligheten att basera kärnvapen på svensk mark i ”gråzonen mellan krig och fred” om det skulle stärka Sveriges säkerhet. ”Nu har man varit väldigt försiktig att uttala den här möjligheten i fredstid, men den kan vi inte utesluta,” säger Emilsson.

Wedin bemöter detta resonemang med tekniska och strategiska argument. Han förklarar att strategiska kärnvapen har så lång räckvidd att de kan avfyras från andra platser än svenskt territorium. Även taktiska, flygburna kärnvapen behöver inte nödvändigtvis svensk mark, vilken dessutom ligger för nära Ryssland ur ett strategiskt perspektiv.

Den pensionerade kommendören lyfter också fram de omfattande säkerhetsarrangemang som skulle krävas för att förvara kärnvapen i Sverige. ”Om kärnvapen skulle förvaras i Sverige behöver man bygga nya, avancerade anläggningar med stark säkerhet – och hög prislapp,” påpekar han och summerar sin ståndpunkt: ”Varför skulle vi ha kärnvapen i Sverige? Det finns ingen militär anledning till det, bara en massa besvär.”

Trots sin skepsis mot svenska kärnvapen anser Krigsvetenskapsakademien att Sverige, som nybliven NATO-medlem, fullt ut bör delta i alliansens övningar med kärnvapen och stötta dess kärnvapenavskräckning.

Regeringens position i frågan har uttryckts av försvarsminister Pål Jonson (M), som tidigare har sagt till DN att svenska kärnvapen inte är aktuella. Den officiella linjen är att kärnvapen inte ska finnas i Sverige i fredstid.

Icke-spridningsavtalet (NPT), som står i centrum för debatten, skapades 1968 och förlängdes 1995. Förutom Sverige har avtalet undertecknats av de erkända kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien. Idag står ungefär 190 länder bakom NPT, vilket gör det till ett av de mest omfattande nedrustningsavtalen i världen.

Debatten om kärnvapen i Sverige speglar bredare geopolitiska spänningar och frågor om europeisk säkerhet i en tid då traditionella säkerhetsstrukturer ifrågasätts och omprövas.