”Rapporteringen i svensk media om Iran blir för mörk”

Sara Recabarren, journalist och författare till två böcker om Iran, upplever att svensk mediabevakning av Iran ofta målar upp en alltför dyster bild av läget. Trots den pågående krisen menar hon att det finns en stark känsla av hopp bland iranier, något som sällan återspeglas i svenska medier.

”Jag känner hopp i dessa dagar och tycker det är viktigt att säga det. För rapporteringen i svensk media blir ofta så otroligt mörk. Man pratar om att det finns olika grupper, och tänk om de inte kommer överens? Men lyssnar man på människor i Iran så har de otroligt mycket hopp,” säger Recabarren.

Hon beskriver en absurd situation där människor lever under hot från bombningar men ändå känner framtidstro. ”Nu finns äntligen en glipa av hopp att det kan bli ett regimskifte. Det har aldrig varit så här nära,” förklarar hon.

Recabarren, som föddes i Teheran och lämnade Iran när hon var åtta år, minns tydligt hur regimen försökte skapa ett angiverisamhälle efter revolutionen 1979. ”På skolgården i Teheran blev vi barn uppmanade att ange våra föräldrar. Vår rektor stod med megafon varje morgon och sa ungefär att ’det kan ju vara så att era föräldrar inte följer den rätta vägen, att de inte följer islam’,” berättar hon.

Som sexåring förstod hon tidigt att man levde ett liv hemma och ett annat liv offentligt. Denna uppdelning är central för att förstå den iranska verkligheten, menar hon.

Splittrade åsikter bland iranier i Sverige

Men inom den iranska diasporan i Sverige finns djupa spänningar och starka känslor kring landets framtid. Sara Abdollahi, litteraturkritiker född i Teheran, uttrycker oro över den polarisering som nu sker bland iranier i Sverige.

”Jag undviker numera mina egna landsmän på Stockholms gator. Om någon ser ut att vara iranier gömmer jag mig lite. Det är hemskt, men tyvärr är jag rädd för shahens anhängare,” säger Abdollahi, som jämför både mullorna i Iran och shahens anhängare med totalitära fascister.

Hon beskriver hur stämningen förändrats sedan de stora Kvinna-liv-frihet-protesterna som samlade många iranier över politiska gränser. ”Under protesterna sökte jag mig tvärtom till iranier. Jag var så stolt! Vi hade kommit samman. Det var en pluralistisk rörelse. Nu har den rörelsen kidnappats av shahens folk,” säger Abdollahi.

Minoritetsperspektiv

Behnaz Aram, kostymör och designer från Baluchistan i sydöstra Iran, representerar en minoritet som förtryckts både under shahens tid och under den nuvarande regimen. Hon flydde som sexåring efter att hennes pappa fängslats och torterades av den islamiska regimen.

”När jag var fem år skickades jag till skolan i Iran. Det var raka led och vi var tvungna att ropa slagord som hyllade Khomeini,” minns Aram. Hon tillhör balucherna, en minoritet på cirka tio miljoner människor uppdelade mellan Iran, Pakistan och Afghanistan.

”Under shahens styre tvingade han balucher att assimilera sig till den persiska nationen. Men shahen försökte ändå modernisera hela landet. När mullorna tog över 1979 så blev allt mycket värre,” förklarar hon.

Aram är skeptisk till shahens son Reza Pahlavi, som nu framträtt som en samlande figur för oppositionen. ”Shahens son är inte min ledare. Jag litar inte på honom när han säger att han vill bli en brygga till demokrati. Jag tänker: Vem lämnar över makt?”

Polariserade åsikter om monarkin

För Ardavan Khoshnood, akutläkare och forskare i Malmö, representerar monarkin istället hoppet om ett modernt Iran. Han har träffat Reza Pahlavi flera gånger och ser honom som en legitim arvtagare.

”Att stå bakom shahen betyder för mig att stödja det moderna Iran, hur det var innan den islamiska revolutionen. Där en bar med alkohol låg intill en moské. Där det kunde finnas två systrar – den ena i kort kjol och den andra i full islamisk klädsel,” säger Khoshnood.

Han erkänner att allt inte var fritt under shahen, men anser att säkerhetstjänsten Savak inte var värre än motsvarigheten i andra länder under kalla kriget. ”På den tiden fick man inte vara kommunist i Iran, till exempel. I dag behöver vi inte vara rädda för pluralismen,” menar han.

Kurdiskt perspektiv

Ala Riani, skådespelare och författare med kurdiskt ursprung, ger ytterligare ett perspektiv på konflikten. Hon föddes under bombningar i den kurdiska staden Mahabad, och har en komplex inställning till de nuvarande amerikanska och israeliska attackerna mot Iran.

”Nu välkomnar jag de amerikanska och israeliska bomberna över samma stad. När de första bomberna föll fick jag ett röstmeddelande från en släkting: ’Jag hör bomberna, men de är långt bort. Så var inte oroliga!’ sa hon. Det fanns glädje i hennes röst,” berättar Riani.

Hon är kritisk till att persiska nationalister och monarkister får representera motståndet. ”Jag ser mig inte som iranier, inte heller som kurdisk iranier. Jag är kurd, och gärna svensk-kurd. Sverige har inte förtryckt mig, tvärtom,” förklarar hon.

Riani jämför kurdernas relation till perserna med ”ett tvångsäktenskap med en misshandlande man” och ser inte ett pluralistiskt Iran som möjligt. För henne representerar den nuvarande situationen i Iran en möjlighet för kurderna att slutligen få sin frihet.

Komplex framtid

Tillsammans visar dessa röster hur komplex framtiden för Iran är. Medan alla intervjuade delar en önskan om att se den islamiska regimen falla, finns stora skillnader i hur de ser på vägen framåt och vad som skulle ersätta den nuvarande regimen.

Denna spänning mellan olika grupper inom motståndsrörelsen utgör en betydande utmaning för en enad oppositionsfront – men också en påminnelse om den mångfald av perspektiv och erfarenheter som finns inom den iranska diasporan i Sverige.