Hanna Hellquist: Det är som att de döda kommer närmare med tiden

Jag såg pappa när jag klev av 4:ans buss häromdagen. Han stod utanför en restaurang vid Garnisonen och rökte, eftermiddagssolen stod som en gloria runt hans kala huvud och jag blev först förvånad och sen alldeles varm. Larsa Hellquist, det var fan inte i går!

När pappa dog för drygt sexton år sen varnade en vän mig att jag nu skulle se honom överallt. Bli inte orolig om du skymtar honom i en folksamling, det är lite läskigt i början men det är naturligt, sa hon. Hon berättade om alla gånger hon sett sin egen far de första åren efter hans död.

Men jag såg aldrig pappa trots att jag tittade efter honom, för ingen ser liksom ut som min pappa. Ingen är 192, smalfet, alldeles för lättklädd och konstant omgiven av ett moln av rök. Och ingen rör sig som han. Pappa hade ett särskilt sätt att gå, högrest och lätt hukande på samma gång, och som alla som någon gång älskat vet så känner man igen den där gången var som helst, det spelar ingen roll hur stort folkhavet är. Man kan se den från månen.

Jag har självklart drömt en massa om honom genom åren, så som man gör med alla förlorade kärlekar, men jag har inte sett honom förrän nu.

Mannen utanför Garnisonen är naturligtvis inte min pappa och så fort jag kommer lite närmare honom så ser jag det. Han är sin egen person, och ser ut att undra varför jag glor så dant. Men jag kan inte låta bli. Just när jag passerar honom fångar solljuset röken från hans cigarett och ansiktsdragen suddas ut. I någon sekund hägrar Larsa Hellquist igen och det är inte det minsta läskigt, det är som att komma hem.

”De döda är aldrig så långt ifrån en som när de precis har gått bort, aldrig är gränsen mellan liv och död så rakbladsvass.”

”För varje år som går blir jag alltmer osäker på vilka som lever och vilka som är döda”, säger en annan vän jag pratar med. Hennes föräldrar har varit döda mycket längre än min pappa, men hon tycker att det känns rimligare nu att de skulle kunna leva vidare bredvid henne i ett slags skymningsland. De sitter i sätet framför på bussen och handlar på hennes Ica.

Det är som att ju längre tiden går, desto närmare kommer de döda. De är aldrig så långt ifrån en som när de precis har gått bort, aldrig är gränsen mellan liv och död så rakbladsvass. För mig var en stor del av sorgen jag kände chocken av den insikten. Det var som att det inte hade slagit mig innan. Det var som att jag fram till den punkten fortfarande trodde att allt var förhandlingsbart, även detta.

Några dagar efter att jag hittat pappa död tog jag hans guldfärgade 740 och åkte tillbaka till hans lägenhet för att börja röja. När jag svängde in på parkeringen utanför hyreshuset i Älvenäs såg jag en kvinna vinka åt mig från andra sidan gatan. Hon låg på alla fyra i rabatten och vinkade liksom i förbifarten, hon såg inte efter om jag vinkade tillbaka.

Jag insåg att hon vinkade åt bilen bara. Hon hade sett Volvon och trott att det var pappa som körde. Jag förstod att hon ännu inte visste att han var borta. Jag kände henne inte men pappa hade berättat för mig om henne. Hon var döv och hade två katter. Pappa var lite småkär i henne men hans rättframma språk gjorde sig nog inte särskilt bra i skrift. En gång hade han gett henne en lapp där det stod ”ska vi knulla?”

Jag satt kvar i bilen ett tag och funderade på om jag skulle gå över och berätta för henne vad som hade hänt, men jag orkade inte. Dessutom unnade jag henne några dagar till i skymningslandet.

Sorgen förändras med tiden. Från den skarpa gränsen mellan liv och död som känns omedelbart efter en förlust, till en mer diffus och nästan tröstande närhet som växer fram efter år av saknad. Kanske är det därför jag först nu, sexton år senare, kunde se min pappa igen – i en främmande man utanför Garnisonen, insvept i cigarettrök och eftermiddagssol.

I sorgens landskap lär vi oss långsamt att leva med våra förluster. Ibland genom att hitta tröst i tillfälliga skymtar av dem vi förlorat, ibland genom att låta minnet av dem leva vidare i vardagliga ting: en guldfärgad Volvo, en vinkande granne, eller rökringen från en cigarett i eftermiddagssolen.