Ingvar Carlsson i ny bok: Hatet är huvudspåret till varför Palme mördades

Den 28 februari 2024 markerar 40-årsdagen av mordet på statsminister Olof Palme, en händelse som fortfarande kastar sin skugga över svensk politik. Inför årsdagen har Ingvar Carlsson, som efterträdde Palme som både statsminister och partiledare för Socialdemokraterna, meddelat att han avstår från intervjuer i media. Han har dock via Dagens Nyheter låtit meddela att han hoppas kunna delta vid den traditionella kransnedläggningen vid Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård.

Trots sitt medieuppehåll framträder Carlsson i en nyligen publicerad bok där han återkommer till samhällsklimatet och vad han anser var bakgrunden till mordet. I boken ”Palmenatten”, skriven av Anders Olsson och Pia Svensson med efterord av Bo Bernhardsson, delar Carlsson sina tankar.

Bernhardsson, tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna under 16 år och chefredaktör för tidningen Arbetet 1996–2000, är numera ordförande i Svensk mediehistorisk förening. Boken bygger på författarnas examensarbete från Journalisthögskolan i Göteborg 1986 och skildrar händelserna på olika tidningsredaktioner mordnatten.

Den 91-årige Carlsson berättar att han medvetet undvek att spekulera om orsaken till mordet under den aktiva polisutredningen. Men nu, när utredningen formellt avslutades för närmare sex år sedan, känner han sig fri att uttrycka sina tankar. I sin egen bok ”I sällskap med döden” från 2023 skrev han: ”Kvar står ju ändå frågan: Påverkades mördaren i sin gärning av det hat och förakt som riktades mot politikern och människan Olof Palme?”

I samtalet med Bernhardsson utvecklar Carlsson detta resonemang och säger att han från första stund trodde att det var ett politiskt mord. ”Sen bestämde jag mig för att inte ha förutfattade meningar. Det är polisen som sköter det här. Men nu är jag tillbaka igen. Jag tycker att jag kan säga det nu, därför skrev jag i min bok (…) att det hat som riktades mot Palme är exempellöst och det är märkligt att det inte har fått större uppmärksamhet.”

Intervjun berör även det omdiskuterade beslutet att låta länspolismästare Hans Holmér leda mordutredningen. ”Det har sagts att jag utsåg honom, men jag la mig inte i det,” klargör Carlsson. Han betonar att de misstag som präglade polisutredningen i dess inledande skede inte bör kopplas till konspirationsteorier om polisers inblandning i mordet. ”Nej, nej, det var oskicklighet. Och tyvärr har jag sedan dess sett ett antal sådana saker. Jag utredde ju Göteborgskravallerna och där skedde en del mycket märkliga saker, men som också berodde på tanklöshet och oskicklighet.”

I bokens efterord lyfter Bernhardsson fram olika kända uttryck för aversioner mot Olof Palme. Carlsson själv nämner en händelse som skildrades i en SVT-dokumentär från 2012, där det påstods att det skålades i champagne på Operabaren efter nyheten att Palme skjutits.

Bernhardsson påminner också om Olof Lagercrantz text på DN:s ledarsida två dagar efter mordet, den 2 mars 1986: ”Att fästa smädesord vid Palme har länge hört till den svenska vardagen, till morgonkaffet i tiotusentals svenska hem, en ritual som skapat en behaglig känsla av gemenskap. (…) Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram”.

På frågan om Carlssons resonemang svarar Bernhardsson: ”Jag menar, det är väl inte troligt att den som sköt inte visste vem han sköt. Men hatet spelade en roll där, det är väl det han vill säga, att det inte kan läggas bort.”

Efter 40 år förblir mordet ett oläkt sår för Socialdemokraterna. Bernhardsson konstaterar: ”På något sätt är det något som aldrig har läkt. Visst, det är nya generationer i partiet och det präglar inte vår samtid som på min tid. Men ja, det har aldrig läkt, och det kommer aldrig att läka. För jag är ganska säker på att vi inte får veta vem som gjorde det.”

Bernhardsson lyfter att det särskilt inom polis, militär och juristkretsar fanns starka aversioner mot Olof Palme. Han tror dock inte att detta påverkade mordutredningen negativt, något han också bekräftat genom intervjuer med personer i boken.

Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har av somliga ansetts hämma utredningen genom att begränsa sökandet efter andra gärningsmän, men Bernhardsson uttrycker ingen bestämd åsikt i den frågan.