Naturentusiast fångar viltlivet med kamera och stort tålamod

Kameraväskan ligger i ett hörn i halltrappen. Likt en brandman är Karin Thorell alltid redo att rycka ut när tillfället ges.

”Om jag tittar ut och ser ett djur vill jag snabbt kunna ta bilder,” förklarar hon medan kaffet puttrar i perkolatorn på köksbänken.

I villan i Vännäsberget utanför Överkalix har 64-åriga Karin skapat ett hem där kärleken till djur och natur genomsyrar varje vrå. Mobilskalet pryds av hennes egna djurbilder, övervåningen rymmer travar av förstoringar och bokhyllorna dignar av fotoalbum som dokumenterar hennes möten med skogens invånare.

”Att ha bilder och filmer på allt jag är med om ser jag som en rikedom. Om jag inte haft bilderna och filmerna skulle jag inte tro på allt jag varit med om,” säger hon eftertänksamt.

Djurintresset väcktes redan i tidig barndom. När andra femåringar lekte med dockor, var Karin ute och samlade insekter.

”Jag minns att jag var liten och samlade på insekter i burkar. Efter att jag hade tittat på dem släppte jag ut dem såklart,” berättar hon. ”Jag sökte bland grenar och i diken. Fast det gör jag fortfarande för att fota insekter. De är så vackra.”

Från köksfönstret kan hon se huset där hon växte upp. Tillsammans med föräldrarna tillbringade hon mycket tid i den närliggande tallskogen – samma skog där hon idag har dokumenterat ett rikt djurliv.

Ett särskilt starkt minne är ekorren Bettan, som återkom till Karins tomt under flera år.

”En dag var det som att hon tog farväl. Hon sprang runt huset, tittade på mig och försvann. Jag har nog haft 30 ekorrar som har ätit från mina händer,” berättar Karin medan hon blickar ut mot trädgården.

Med kameran i handen visar hon sin välorganiserade trädgård, som hon omsorgsfullt har anpassat för att locka till sig djur. På altanen har hon byggt en matstation med tak för att skydda fodret från regn. Runt om i träden hänger fågelmatare och holkar av olika slag.

”Nio sparvholkar, två holkar till ekorrarna och en holk till kniporna,” räknar hon metodiskt.

Karin berättar levande om sina möten med domherrar, som hon lyckats få att äta ur handen.

”Jag såg hur hanen lockade på honan, han flyttade på sig för att hon skulle få bättre plats på min hand. Jag såg hur mycket han tyckte om henne.”

Bakom dessa ögonblick ligger åratal av tålmodigt arbete. Det krävs lugn och närvaro för att vilda djur ska våga närma sig en människa.

”När jag var liten var jag för orolig, rörde på mig för mycket. Fåglarna ville inte landa på mig. Nu är jag betydligt lugnare,” förklarar hon.

Karins engagemang sträcker sig även till sociala medier, där hon delar med sig av sina bilder och videor till över tiotusen följare. Responsen har varit överväldigande.

”Många uppskattar den glädje djuren skänker när det är krig och oro i omvärlden. Djuren berör många,” säger hon.

I en tid präglad av digitala distraktioner önskar Karin att fler skulle upptäcka naturens enkla skönhet, särskilt barn.

”Idag får vi så många intryck att enkelheten som naturen kan erbjuda glöms bort. Om fler skulle vara ute mer skulle de få mer respekt för naturen och djuren tror jag.”

När hon ombeds beskriva vad bandet till djuren betyder för henne, blir hon eftertänksam.

”Tid och rum försvinner. Jag skulle kunna vara ute i skogen hur länge som helst. Känslan att vara nära djuren är obeskrivlig.”

För den som vill följa i Karins fotspår och dokumentera vilda djur delar hon gärna med sig av sina främsta tips: tålamod är avgörande, erbjud djuren något de uppskattar, och kom ihåg att det alltid måste ske på djurens villkor.

”Det tar tid att vinna djurens förtroende,” understryker hon. ”En ekorre vill gärna ha frön medan en lavskrika gillar korv. Var nära ett matställe som du redan har. Då kan djuren vänja sig vid att du finns där maten finns.”

Med kameraväskan ständigt redo fortsätter Karin Thorell att dokumentera naturens underverk i den norrbottniska skogen – ett fotografi i taget.