Krav på kortare väntan i transvården

Könsdysfori skapar lidande: Långa väntetider förvärrar psykisk ohälsa

Att leva med känslan av att ens kropp inte överensstämmer med den egna könsidentiteten kan skapa ett djupt lidande, kallat könsdysfori. För många tar det flera år att komma till insikt om sin situation, och när de väl söker vård har de redan genomgått en omfattande inre resa.

– Det kan gå många år innan du kommer till insikt om det här. Personer som har förstått vad som gäller och vill få hjälp av vården att bli sig själva har redan gjort en lång personlig resa, förklarar Fotis Papadopoulos, överläkare och professor i psykiatri vid könsidentitetsmottagningen på Akademiska universitetssjukhuset i Uppsala.

Känslan av att inte kunna vara sig själv eller att befinna sig i fel kropp leder ofta till psykisk ohälsa. Enligt Socialstyrelsen ökar vårdbehovet ytterligare på grund av de långa väntetiderna till specialistvård.

– Det är en skör och sårbar tid. Många känner att livet tar en paus. Det skapar hopplöshet och hjälplöshet, säger Papadopoulos.

I nuläget kan väntetiden från remiss till diagnos inom specialistvården uppgå till fem år, vilket är ett nödvändigt steg för att kunna påbörja könskorrigerande behandling som hormonterapi eller kirurgiska ingrepp. Bröstoperationer är det vanligaste kirurgiska ingreppet inom denna vårdform.

Socialstyrelsen konstaterar att en stor del av tiden går åt till väntan eftersom den könsbekräftande vårdens kapacitet inte är anpassad efter det faktiska behovet.

– Det är ett lidande att inte få hjälp men själva tillståndet kan också försämras och bli mer svårbehandlat om rätt insatser dröjer, säger Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen.

I de nya nationella riktlinjer som nyligen presenterats vänder sig Socialstyrelsen till beslutsfattare inom vården och betonar att transvården behöver prioriteras högre. Förutom ökade resurser behövs också bättre rutiner och en tydlig vårdkedja för att patienter inte ska gå vilse i systemet, skickas till fel instans eller falla mellan stolarna.

Ett konkret förslag från Socialstyrelsen är att fler regioner bör införa så kallade regionala vård- och stödsamordnare. Dessa skulle fungera som kontaktpersoner som kan lotsa patienter rätt och agera som en samordnande länk mellan olika vårdgivare.

En annan central punkt i de nationella riktlinjerna är vikten av ett positivt och kunnigt bemötande för personer som söker vård på grund av könsdysfori. Papadopoulos betonar att det är avgörande att visa empati, respekt och att verkligen lyssna när någon efter många års funderingar äntligen tar steget att söka hjälp.

– En liten sak som gör stor skillnad, som många kanske inte tänker på, är att fråga vilket pronomen och vilket namn som patienten önskar bli kallad. Då visar du respekt, säger han.

Sedan 2024 ska misstänkt könsdysfori remitteras till särskilda NHV-enheter (nationell högspecialiserad vård). Dessa NHV-center drivs idag i Region Stockholm i samarbete med Region Uppsala, i Västra Götaland i samverkan med Region Västerbotten, samt i Region Östergötland tillsammans med Region Skåne.

Enligt statistik från Socialstyrelsen får i genomsnitt 619 personer diagnosen könsdysfori varje år i Sverige. Trots det ökande medvetandet om könsidentitetsfrågor i samhället har vårdens kunskaper och resurser inte utvecklats i samma takt.

Papadopoulos konstaterar att behovet av könsbekräftande vård har vuxit markant, men att kunskapen och resurserna inom vården inte har följt samma utveckling. Detta glapp bidrar till längre väntetider och ökat lidande för de drabbade.

Lindén från Socialstyrelsen understryker att oavsett var man arbetar inom vården bör man ha tillräcklig kunskap för att kunna hantera frågor om könsdysfori och hänvisa vidare till rätt instans när sådana frågeställningar uppkommer. Detta är ett grundläggande steg för att förbättra vårdkedjan och korta de långa väntetiderna som många transpersoner idag måste genomlida.