Regeringen backar om utvisningspolitiken efter omfattande kritik

Till slut tvingades Tidöpartierna erkänna att deras migrationspolitik kolliderat med verkligheten. Vid en presskonferens i fredags meddelade Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD), Ebba Busch (KD) och Simona Mohamsson (L) att de pausar tonårsutvisningarna och ger personer som drabbats av det avskaffade spårbytet en andra chans.

Beskedet kan tolkas som en avbön, även om partiledarna själva inte uttryckte det så. Det markerar en tydlig kursändring i den migrationspolitik som blivit alltmer kontroversiell under det senaste året.

Inför valet 2022 lovade Kristersson och hans allierade i L och KD en migrationspolitik präglad av ”ordning och reda”. Detta skulle innebära fortsatt begränsat flyktingmottagande och krav på att nyanlända ska försörja sig själva. Argumentationen kretsade kring utmaningar med integration och ett växande utanförskap.

Men när överenskommelsen med SD slöts, tog politiken en annan riktning – ett ”paradigmskifte” som regeringen sedan helt omfamnat. Återvandringsbidrag, vandelskrav, avskaffat spårbyte, upphävda permanenta uppehållstillstånd och höga lönekrav för arbetstillstånd blev centrala inslag i den nya politiken.

Budskapet blev tydligt: invandrare ska lämna Sverige – även de som lärt sig svenska, utbildat sig och försörjer sig själva.

Kritiken har varit massiv. Utredningarna som beställts har systematiskt kritiserats av remissinstanser, ibland även av utredarna själva. Juridiska experter har varnat för att förslagen krockar med rättsprinciper och tidigare lagstiftning. Svenskt Näringsliv har uttryckt oro för företagens kompetensförsörjning när arbetstillstånd plötsligt kräver högre löner. Kommuner och regioner har larmat om att välfärden inte klarar sig utan utländsk arbetskraft.

En central fråga som många ställt är hur integrationen påverkas när de som faktiskt anpassat sig och bidrar till samhället utvisas. Vilka signaler sänder detta till dem som försöker göra rätt för sig?

De senaste månaderna har flera uppmärksammade fall illustrerat konsekvenserna av den nya politiken. Makarna Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh, som arbetat fem år som undersköterskor på Södersjukhuset, fick besked om utvisning efter att spårbytet avskaffats. Ayla, 21 år, hotades av utvisning till Iran trots att hennes familj bor i Sverige och att hon själv både studerar och arbetar som LSS-skötare. Även lille Emanuel, inte ens ett år gammal, riskerade att utvisas ensam trots att hans familj har rätt att stanna i Sverige.

Dessa fall är inte isolerade incidenter utan exempel på en systematisk politik – det nya paradigmet som regeringen och SD förespråkat.

Protesterna har kommit från många håll. Förutom experter, näringsliv och välfärdssektor har vanliga människor – kollegor, vänner och skolkamrater till de drabbade – höjt sina röster. En mätning från GP/Novus visade att 76 procent av svenskarna anser att tonårsutvisningarna är felaktiga.

Många har ifrågasatt logiken i en politik som skadar Sveriges ekonomi, försämrar vården och försvårar integrationen. Vad är rationellt med en politik som utvisar människor som bidrar till samhället och behandlar medmänniskor illa?

Vid fredagens presskonferens försökte partiledarna upprätthålla fasaden. De hänvisade till att fler detaljer skulle komma senare, vissa först nästa mandatperiod. Jimmie Åkesson vidhöll att permanenta uppehållstillstånd ska upphävas. Men beslutet att pausa tonårsutvisningarna och ge personer drabbade av det avskaffade spårbytet en ny chans att stanna utgör utan tvekan en reträtt.

Tidöpartierna har till slut konfronterats med verklighetens konsekvenser av sin politik, trots alla varningar som framförts. Situationen är ytterst besvärande för både regeringen och SD, men för de människor som nu får stanna i Sverige och för förespråkare av en mer rationell och human migrationspolitik representerar beskedet en första viktig seger.