Maria Gunther: Fysikpristagare är inga engångsligg

I naturvetenskapens värld lever Nobelpristagarna vidare

Man kan förledas att tro att intresset för Nobelpristagare är kortlivat, något som antyddes i DN-artikeln ”För läsarna är Nobelpristagaren ett engångsligg – så fort dalar intresset” som publicerades samma dag som kemipriset presenterades. Artikeln menade att Nobelpristagarnas attraktionskraft inte är beständig. Detta må vara sant för litteratur- och fredspristagare, men för de naturvetenskapliga pristagarna är verkligheten en helt annan.

Vid tisdagens presskonferens för årets fysikpris berättade den nyblivne pristagaren John Clarke om sin relation till tidigare pristagare Brian Josephson och Tony Leggett. Clarke och Josephson var doktorander tillsammans i Cambridge, och Clarke erkände ödmjukt att han redan då insåg att Josephson var ”mycket smartare” än han själv. Josephson, som fick Nobelpriset 1973, har gett namn åt den så kallade Josephsonövergången – en central komponent i det experiment som årets pristagare belönas för. Anthony Leggett, som tilldelades priset 2003, bidrog med teoretiska beräkningar som visade att liknande experiment borde vara möjliga.

”Jag tror att både Brian och Tony kommer att bli väldigt glada över att Michel Devoret, John Martinis och jag har fått Nobelpriset”, sa en rörd och överraskad John Clarke.

Detta exemplifierar hur de naturvetenskapliga Nobelprisen fungerar. Pristagarna bygger vidare på varandras arbeten i en obruten kedja av forskningsframsteg. I pressmaterialet om priserna finns nästan alltid utförliga hänvisningar till tidigare pristagare vars upptäckter lagt grunden för nya genombrott.

För Nobelpriset i fysik framstår listan över pristagare som ett kontinuum genom fysikens historia sedan 1901, då Wilhelm Röntgen mottog den första medaljen. Praktiskt taget alla tidigare pristagare studeras fortfarande av dagens fysikstudenter. Deras vetenskapliga arv lever vidare i form av fenomen, samband, mätenheter och grundämnen som bär deras namn.

Higgspartikeln, röntgenstrålning, Plancks konstant, de Broglie-våglängd, Schrödingerekvationen och Pauliprincipen är bara några exempel på fysikaliska begrepp uppkallade efter Nobelpristagare. Mätenheter som curie, becquerel, hertz och fermi, samt grundämnen som einsteinium, lawrencium och bohrium är andra exempel. Dessutom har många laboratorier, universitet, forskningsinstitut och till och med asteroider och månkratrar fått namn efter dessa vetenskapsmän.

Det finns förvisso några tveksamma priser bland de naturvetenskapliga Nobelprisen genom historien. Men de pristagare som har fallit i glömska kan lätt räknas på ena handens fingrar. När tidskriften Physics World nyligen publicerade en artikel med rubriken ”Nobelpris du aldrig har hört talas om”, identifierade de endast två: fransmannen Gabriel Lippmann (1908) och svensken Gustaf Dalén (1912).

Lippmann prisades för en metod att återge färger fotografiskt, en teknik som redan när han fick priset hade hunnit bli föråldrad. Att han ändå valdes berodde på en långvarig konflikt mellan akademiledamöterna Svante Arrhenius och Gösta Mittag-Leffler. Arrhenius ville att Max Planck, som upptäckt att ljus och energi är kvantiserade, skulle få priset, medan Mittag-Leffler motsatte sig detta. Planck fick vänta ytterligare tio år på sitt pris.

Gustaf Dalén fick priset för den automatiska AGA-fyren. Detta var kontroversiellt även 1912 och betraktas ibland som ett tröstpris eftersom Dalén två veckor tidigare hade blivit allvarligt skadad och förlorat synen vid en gasexplosion.

Med undantag för Lippmann och Dalén är Nobelpristagarna i fysik långt ifrån ”engångsligg” i den vetenskapliga historien. Deras arbete och betydelse lever vidare i laboratorier och lärosalar världen över, generation efter generation.

Isaac Newton skrev en gång: ”Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar.” Detta citat fångar perfekt Nobelpristagarnas roll inom vetenskapen. De står stadigt på varandras axlar, ser längre, upptäcker mer och bygger vidare på vår kollektiva kunskap om hur världen fungerar – i en obruten kedja av vetenskapliga framsteg som fortsätter att berika mänskligheten.