Marina Ferhatovic: ”Det skaver i mig när man talar om för svenskiranier vad de borde känna”

I den iranska exilens känslostorm: mellan hopp och fruktan

Efter ayatolla Ali Khameneis död upplevs en känslomässig komplexitet bland iranier i Sverige. Denna verklighet blev plötsligt påtaglig under ett interreligiöst möte i Göteborg, där kristna och muslimer samlats för att dela erfarenheter av fastan.

Mitt i den varma gemenskapen avbröts min egen nervositet inför ett föredrag av ett oväntat ärligt samtal med en iransk kvinna. När jag frågade hur hon kände efter beskedet om Khameneis död, svarade hon efter en lång tystnad med en skakande uppriktighet.

”När jag hörde att han var död kände jag direkt att jag måste tvätta händerna. Sen tog jag av mig alla kläder och la dem i tvättmaskinen. Det räckte inte. Jag blev tvungen att duscha också,” förklarade hon med intensiv blick.

Min förvirrade reaktion ledde till ett förtydligande som fick mig att rysa: ”Det är för att jag hade dödat honom i mina tankar varje dag i hela mitt liv. Äntligen har jag lyckats.”

Dessa ord gav mig en djupare insikt i de scener av firande iranier på gator och torg som visats i medier världen över. Ändå förstod jag förmodligen inte ens en bråkdel av den känslomässiga tyngd detta bär för människor med rötter i Iran.

Efterdyningarna av händelserna i Iran har utlöst en våg av starka åsikter. Många poängterar att USA:s agerande bryter mot folkrätten. Andra varnar för maktvakuum när en diktator faller utan att ett stabilt alternativ finns på plats. Experter understryker den stora splittringen bland regimmotståndare om landets framtida riktning.

Men något skaver när dessa till synes rimliga analyser möter levda erfarenheter från svenskiranier i sociala medier. Det finns en påtaglig brist på ödmjukhet när utomstående tror sig veta bättre än de som har direkta kopplingar till landet – som om iranier som levt under nästan fem decennier av förtryck inte redan förstår situationens komplexitet.

De som har familj och rötter i Iran lever med dagliga uppdateringar om fortsatta bombningar och det eskalerande kaoset. Mitt i all denna oro och smärta förtjänar de att känna åtminstone en glimt av lättnad och hopp.

Tillbaka i församlingshemmet i Göteborg var det slående hur rummet förenade människor som kanske aldrig annars skulle ha mötts. Pensionärer från välbärgade Örgryte satt bredvid somaliska mödrar från förorten Bergsjön. Representanter från kyrkan samtalade med företrädare för muslimska samfund. Föreningsaktivister och eldsjälar från olika bakgrunder delade sina erfarenheter.

I detta rum skapades något värdefullt – en atmosfär av genuint lyssnande där åsikter inte behövde levereras omedelbart. Samtalet flödade naturligt, utan de polariserande mekanismer som sociala mediers algoritmer ofta framkallar.

Vi behöver fler sådana rum i vårt samhälle. Platser där människor kan mötas bortom den snabba debatten, där erfarenheter väger tyngre än tyckanden, och där lyssnandet står i centrum. I en tid när komplexa geopolitiska händelser som konflikten i Iran väcker starka känslor, blir dessa mötesplatser för dialog allt viktigare.

För de med rötter i Iran handlar den nuvarande situationen inte främst om abstrakta geopolitiska spel eller internationell rätt. Det handlar om djupt personliga erfarenheter av förtryck, hopp om förändring, och oro för framtiden – känslor som förtjänar att mötas med respekt och ödmjukhet snarare än förhastade omdömen eller politisk analys.

I ett globaliserat Sverige där många bär på erfarenheter från konfliktzoner och förtryckarregimer kan vi alla lära oss värdet av att lyssna först och döma sedan.