Marina Ferhatovic: Han kallar AI:n för hennes hemliga älskare varpå hon himlar med ögonen

I somras upptäckte jag och min pojkvän en ny artist på Spotify under vår bilresa genom Kroatien. Det kändes som ett fantastiskt fynd – musiken var tidlös, texterna genomtänkta och rösten full av värme. Vi lyssnade entusiastiskt på hela albumet och längtade efter mer.

Några veckor senare dök samma artist upp i mitt flöde när jag reste med tåg till Stockholm. Jag somnade till de behagliga tonerna som gick på repeat under hela resan. Men efter ett tag började jag märka små, oroande detaljer. Rösten verkade variera mellan låtarna. En dialekt som var tydlig i en låt försvann plötsligt i nästa.

Först tänkte jag att det var naturligt – artister experimenterar och utvecklas. Men misstankarna hade väckts och störde min lyssningsupplevelse. Efter lite efterforskning på nätet kom jag fram till en häpnadsväckande slutsats: musiken var med största sannolikhet AI-genererad. Jag blev djupt besviken, främst på mig själv.

Jag har alltid betraktat mig som skicklig på att identifiera AI-genererat innehåll. Jag håller alltid garden uppe och är skeptisk mot innehåll som verkar för bra för att vara sant. Vanligtvis behöver jag bara kolla kommentarsfälten där någon redan har avslöjat sanningen – som med de virala bilderna på ryska flervåningshus täckta av snö, eller videor med män som ”blir vänner” med vilda leopardungar.

Att min pojkvän inte genomskådade den artificiella musiken förvånade mig inte. Det är han som brukar dela just sådana tvivelaktiga innehåll med mig. Jag har blivit närmast militantisk i min vägran att låta mig roas av något innan jag vet att det är autentiskt.

Det mest nedslående med denna utveckling är att vi inte längre kan förundras över något utan att riskera att framstå som naiva eller till och med dumma.

Samtidigt märker jag en påtaglig brist på entusiasm kring AI bland mina vänner och kollegor. Många, från programmerare till ekonomer, berättar att de uppmanas testa AI-verktyg i sina arbeten – presenterat som något spännande trots att det väcker tydlig oro kring deras framtida yrkesroller.

När jag själv har provat att använda AI för att exempelvis sammanfatta långa rapporter, har jag behövt lägga betydande tid på att kontrollera resultaten. Var inte tanken att AI skulle överta de tråkiga uppgifterna medan vi människor fick fokusera på det kreativa? Dessutom kunde jag inte skaka av mig känslan att jag tränade min egen ersättare – likt kassörskor som hjälper kunder med självscanningssystem.

Överraskande nog finns det en grupp i min närhet som faktiskt är entusiastisk över AI-utvecklingen: pensionärer. I mina föräldrars äktenskap har AI blivit en oväntad framgång.

Min mamma, en pensionerad läkare, konsulterar regelbundet ChatGPT om allt från växtskötsel till medicinska frågor. Hon har nu en digital kollega att diskutera med dygnet runt. Min pappa skämtar ofta om att chatboten är mammas ”hemliga älskare” och låtsas vara sårad, vilket får henne att himla med ögonen.

Det slår mig att de har skapat en perfekt balans. Min mamma har nu tillgång till en förutsägbar ”partner” med oändligt tålamod, alltid redo att lyssna och dela hennes intressen – samtidigt som hon har min far, mänskligt nyckfull och full av spontanitet. De har på något sätt uppnått det bästa av två världar.

Detta får mig att fundera över vår relation till artificiell intelligens. Medan den yngre generationen ofta möter AI med skepsis och oro, verkar vissa äldre omfamna tekniken som ett komplement till deras liv snarare än ett hot. Kanske borde vi alla reflektera över hur vi kan integrera dessa nya verktyg på ett sätt som berikar våra liv istället för att ersätta det mänskliga.

Oavsett hur vi förhåller oss till AI-utvecklingen står en sak klar: förmågan att skilja mellan autentiskt och artificiellt innehåll blir allt viktigare. Men samtidigt måste vi kanske också lära oss att uppskatta konstgjord kreativitet för vad den är – ett verktyg snarare än en konkurrent.