Marina Ferhatovic: Sverige har aldrig fått mig att känna mig oönskad

Flykten som slutade i Sverige: En personlig berättelse om krig och en ny början

I mitten av 90-talet, då kriget rasade i Bosnien, tvingades en ung flicka under 13 år att tillsammans med sin mamma och två yngre bröder lämna sitt hemland. Flykten, inte flytten, som en vän alltid påpekar, skulle bli början på en ny tillvaro i Sverige.

Resan inleddes med en busstur som skulle föra familjen ut ur det krigsdrabbade Bosnien. Men redan vid första gränsövergången stoppades de av beväpnade män i militäruniformer. Utan rätt resedokument eller möjligen på grund av deras bosniakiska efternamn nekades de fortsatt färd. Att vända tillbaka var dock inte ett alternativ.

”När man väl har bestämt sig för att fly finns det ingen återvändo. Broarna är brända, mentalt har man lämnat för alltid,” beskriver kvinnan som då var ett barn.

I detta ögonblick av total maktlöshet, fångad i ett slags limbo, satte hon sig på familjens väskor och grät öppet. Lyckligtvis varade denna situation bara ett halvt dygn innan en släkting med bil hämtade dem. Efter flera, ibland livsfarliga försök, lyckades de korsa gränsen samma natt.

Idag, årtionden senare, är minnena från flykten fortfarande råa och svåra att bearbeta i detalj. Men mycket annat från krigsupplevelsen har hon kunnat prata om som ett sätt att hantera traumat.

Som journalist har hon mött många familjer fast i utdragna asylprocesser, där väntan kan sträcka sig över flera år. När dessa människor berättar om sina flyktupplevelser handlar det ofta om att försöka bevisa sin rätt till skydd i Sverige. Deras berättelser granskas noggrant av Migrationsverkets handläggare, domare och journalister som bedömer trovärdigheten i deras ofta mycket personliga vittnesmål.

Särskilt svår är situationen för barn som vuxit upp i Sverige, lärt sig språket perfekt och knappt minns sitt ursprungsland. Trots detta räcker deras anknytning till Sverige sällan för att de ska få stanna.

Hon själv behövde aldrig genomgå denna prövning. Med dagens regelverk hade hon förmodligen, likt ukrainare som flytt till Sverige, endast fått ett tillfälligt uppehållstillstånd. När kriget i Bosnien tog slut hade hon tvingats återvända.

”Jag hade inte fått växa upp i Kortedala, inte tillbringat mina somrar vid Bergsjöbadet eller firat in 2000-talet längst fram på Avenyn,” reflekterar hon. ”Jag hade inte lärt känna någon av mina närmaste vänner eller rest världen över med Göteborg som min trygga hamn. Jag hade aldrig träffat min kille och vi hade inte fått vår son.”

Tanken på ett sådant alternativt livsscenario beskriver hon som svindlande. När hennes vän påpekar att hon flytt till Sverige, inte flyttat hit, brukar hon känna sig obekväm. Kanske beror det på att hon aldrig upplevt sig som flykting i Sverige. Från ankomsten kände hon sig välkommen – Sverige fick henne aldrig att känna sig oönskad.

Detta står i stark kontrast till upplevelserna hos dem som flytt till Sverige på senare tid, en insikt som fyller henne med både tacksamhet och skuld.

Flyktingpolitiken i Sverige har genomgått betydande förändringar sedan 90-talet. Från att ha varit ett av Europas mest generösa länder gällande asyl, har regelverket stramats åt avsevärt. Tillfälliga uppehållstillstånd har blivit norm istället för permanenta, och kraven för att få stanna har skärpts.

För många nyanlända innebär detta en förlängd känsla av limbo – ett tillstånd där man varken tillhör det förflutna eller kan känna sig säker i sin nya tillvaro. Denna osäkerhet drabbar särskilt barn som växer upp i väntan på besked om sin framtid.

Berättelsen belyser hur slumpmässig flyktingars tillvaro kan vara – hur tiden för ankomst och rådande politiska klimat kan avgöra hela livets riktning. Den ställer också frågor om vad som egentligen utgör tillräcklig anknytning till ett land, och vad ett hem faktiskt är.