Mobiler beslagtagna i nio år – person nekas skadestånd

I februari 2016 inleddes en omfattande utredning gällande ekonomisk brottslighet där över 50 personer pekades ut som misstänkta. En av dessa personer häktades för grova bedrägerier, varvid polismyndigheten beslagtog vederbörandes mobiltelefoner som en del av bevissäkringen. Efter en kortare tid i häkte försattes personen på fri fot, men telefonerna förblev i polisens besittning.

Utredningen visade sig snart vara exceptionellt långdragen. Redan under sommaren 2018, drygt två år efter att förundersökningen inletts, hade minimala framsteg gjorts trots att Åklagarmyndigheten vid upprepade tillfällen påmint polisen om ärendet. Polisen hänvisade konsekvent till bristande resurser som förklaring till den långsamma handläggningen.

Konsekvenserna blev allvarliga för rättsprocessen. Under utredningens gång passerades preskriptionstiden för flera av brottsmisstankarna mot personen ifråga, vilket ledde till att dessa automatiskt avskrevs. Rättssäkerheten sattes därmed ur spel genom den utdragna handläggningen.

Det mest anmärkningsvärda i ärendet är dock tidsaspekten kring beslaget. Först i början av 2025, nio år efter att telefonerna togs i beslag, beslutade åklagaren att häva beslaget och återlämna mobilerna till den misstänkte. Några månader därefter lades hela förundersökningen ner utan att ha lett till åtal. När utredningen avslutades hade nästan ett decennium passerat sedan personen först delgavs misstanke om brott.

Justitiekanslern (JK) har i slutet av förra året riktat skarp kritik mot Polismyndigheten för handläggningen av ärendet. I sitt utlåtande konstaterade JK att det är fullständigt oacceptabelt att en förundersökning i praktiken står stilla under så många år, oavsett polisens hänvisning till resursbrister.

Denna långdragna process får nu även ekonomiska efterspel. Enligt rapportering från Nyhetsbyrån Siren har den misstänkta personen ansökt om skadestånd på 25 000 kronor via Justitiekanslern för de under nio år beslagtagna mobiltelefonerna. Ärendet kompliceras ytterligare av att Åklagarmyndigheten motsätter sig ersättningskravet med hänvisning till att ansvaret för den förlängda beslagstiden ligger hos Polismyndigheten.

Fallet belyser ett återkommande problem inom svensk rättsväsende – nämligen de återkommande konflikterna mellan polis och åklagare kring ansvarsfördelning och resurser. Liknande fall har uppmärksammats tidigare där ärenden hamnat mellan stolarna när myndigheterna skyller på varandra.

För den enskilde som drabbas av långa handläggningstider kan konsekvenserna vara allvarliga. Utöver den personliga påfrestningen av att under lång tid vara misstänkt för brott innebär beslagtagen egendom ofta praktiska problem. I detta specifika fall handlar det om mobiltelefoner som under beslagstiden blivit tekniskt föråldrade och sannolikt förlorat både sitt funktionella och ekonomiska värde.

Fallet illustrerar också det större problemet med den svenska polisens resursbrist inom utredning av ekonomisk brottslighet. Trots återkommande politiska löften om skärpt kamp mot ekonomisk brottslighet visar detta fall på de praktiska utmaningarna. När utredningsresurser saknas blir konsekvensen att omfattande ekobrottsutredningar drar ut på tiden, med risk för att bevis försämras eller att brottsmisstankar preskriberas.

Denna typ av långdragna processer riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet. När misstänkta varken fälls eller frias, utan istället befinner sig i ett juridiskt limbo under nästan ett decennium, framstår systemet som ineffektivt.

För rättsväsendet återstår nu att hantera den uppkomna ersättningsfrågan, samtidigt som man måste dra lärdomar av det inträffade för att förhindra liknande fall i framtiden. Justitiekanslerns kritik tyder på att myndigheterna förväntas ta krafttag för att säkerställa rimliga handläggningstider, oavsett resursläge.