Nadia Jebril: Vad ska vi äta? Ingen fråga är lika tröttsam

Matlagningsstress en modern utmaning för barnfamiljer

Redan klockan sju på morgonen stod min mammas puttrande grytor färdiga på spisen. ”Så blir dagen fri”, brukade hon säga. Det är ett av mina tydligaste barndomsminnen – doften av lagad mat redan när vi klev upp på morgonen, att middagen var färdig innan frukosten ens var framdukad.

Min mamma var ingen hemmafru. Hon födde nio barn men arbetade yrkesmässigt hela sitt liv. Hennes strategi för att hantera vardagspusslet var att förbereda kvällens middag innan dagen ens hade börjat. Det gav henne en känsla av kontroll och frihet som jag länge har eftersträvat men sällan uppnått.

Fram till årsskiftet testade jag otaliga metoder för att minska min egen matlagningsstress. Veckomatsedlar som såg prydliga ut på papper men aldrig fungerade i praktiken. Storhandlingar som inte hanns med. Söndagsprepp med flera färdiga måltider som aldrig blev verklighet. Storkok som familjen tröttnade på efter några dagar.

”Vad ska vi äta?” är förmodligen den vanligaste och mest frustrerande frågan i svenska hushåll. Den grundläggande utmaningen är densamma för de flesta: Hur äter man näringsrik och varierad mat i vardagen utan att planering och tillagning tar över hela tillvaron?

Det är svårt att förstå hur något så basalt som mat har blivit så komplext och stressande. Min mamma lagade mat kontinuerligt utan att någonsin verka besvärad av det. Det var en naturlig del av hennes vardag, lika självklart som att borsta tänderna.

Hon älskade inte matlagning och levde inte för det, men hon satte en stolthet i att vara en kompetent hushållerska. Inte en passopp eller martyr, utan en person som värdesatte förmågan att sköta ett hushåll med sina egna händer. Vid hennes sida fanns min far, som också var duktig på hushållssysslor. De kompletterade varandra och delade på ansvaret.

I takt med att vi barn växte upp började även vi bidra. Hushållssysslor presenterades aldrig som ett straff eller nödvändigt ont. Det handlade om att hjälpas åt i ett hem som tillhörde hela familjen.

När min mamma besöker mig idag blir hon ibland bekymrad över hur jag hanterar mitt hushåll. Hon skulle aldrig uttrycka det rakt ut, men jag tror att hon anser att jag och många andra i min generation har gått vilse i en felaktig uppfattning om vuxenlivet och familjeansvar. Som hon säger: ”Det är något konstigt med tiden vi lever i.”

Poängen är att matlagning inte kan komma som en överraskning varje eftermiddag. Behovet av en kvällsmåltid är förutsägbart, men ändå verkar det överväldigande för många moderna familjer.

Matkassar med recept, hämtmat och restaurangbesök kan tillfälligt underlätta, men i slutändan måste var och en få sitt eget hushållshjul att rulla smidigt.

Mitt nyårslöfte blev därför en nyårsönskan: att uppnå stressfri och trevlig matlagning i vardagen. Jag började med att analysera vår familjs behov, tillgängliga tid och energinivåer för att hitta ett system som passade oss bäst.

Efter några veckors experimenterande insåg jag att vi inte behövde förändra särskilt mycket. Nyckeln var att flytta vissa moment så att vi alltid ligger steget före: Den kväll vi lagar en middag, förbereder vi samtidigt för nästa dags måltid.

På måndagen tillagar vi en matig sallad och förbereder köttfärssås till tisdagen. På tisdagen kokar vi pasta till köttfärssåsen och förbereder ingredienser till onsdagens linssoppa. Efter soppan på onsdag marinerar vi kyckling till torsdagens middag, som sedan bara behöver sättas in i ugnen medan riset kokar.

Det är inte svårare än så. Matlagning börjar i tanken, och det mentala arbetet med att planera måltider är mer än halva jobbet. Alla planeringsmetoder är bättre än ingen planering alls, men det är viktigt att hitta ett system som fungerar för just din familj. Inventera familjens behov, tillgängliga tid och energinivåer för att skapa en realistisk mathållning. Om måndagarna alltid är stressiga, gör det till en enkel måltidsdag – kanske familjens fiskpinnedag – och spara mer ambitiös matlagning till lugnare dagar.