Natoländer har minskat militärt stöd till Ukraina

Flera Nato-länder minskar sitt militära stöd till Ukraina

Trots att Nato beskriver kriget i Ukraina som en avgörande säkerhetsfråga för alliansen, visar nya siffror att flera medlemsländer har reducerat sitt militära stöd till det krigsdrabbade landet. Samtidigt utmärker sig de nordiska Nato-medlemmarna med fortsatt höga stödnivåer.

Enligt en analys från Kiel Institute for the World Economy har flera centrala Nato-länder gradvis minskat sina bidrag under det senaste året. Detta sker samtidigt som Ukrainas behov av militär utrustning och ammunition förblir akut i kampen mot den ryska invasionen som nu pågått i över fyra år.

”Vi ser en oroväckande trend där flera länder som initialt bidrog kraftigt nu minskar sina åtaganden,” säger försvarsanalytikern Maria Andersson vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). ”Detta kan delvis förklaras av inhemska politiska överväganden och ekonomiska begränsningar, men också en viss ’Ukraina-trötthet’ bland beslutsfattare.”

Bland de länder som minskat sitt stöd återfinns flera större europeiska ekonomier. Tyskland, som inledningsvis bröt med sin traditionellt restriktiva hållning kring vapenexport till konfliktområden genom sitt ”Zeitenwende”-initiativ, har under det senaste halvåret levererat betydligt mindre materiel än vad som tidigare utlovats.

Även Frankrike visar en nedåtgående trend i sitt militära stöd, trots att president Macron fortsatt framhåller vikten av att stå upp för Ukrainas territoriella integritet. Liknande mönster kan ses i Italien och Spanien, där inrikespolitiska utmaningar och ekonomiska prioriteringar påverkat stödnivåerna.

I skarp kontrast till denna trend står de nordiska Nato-länderna. Sverige, som nyligen blivit fullvärdig medlem i alliansen, har tillsammans med Norge, Danmark och Finland konsekvent placerat sig bland de främsta bidragsgivarna i förhållande till BNP. Det svenska stödet omfattar bland annat luftvärnssystem, stridsfordon och omfattande utbildningsinsatser.

”De nordiska länderna ser Rysslands aggression som ett direkt säkerhetshot mot hela regionen,” förklarar försvarsminister Pål Jonson vid en pressträff i Stockholm förra veckan. ”Vårt stöd till Ukraina är inte bara en solidaritetsfråga utan också en investering i vår egen säkerhet.”

USA förblir den största bidragsgivaren i absoluta tal, men även där har det politiska stödet blivit mer komplext. Kongressen har under flera omgångar fördröjt nya stödpaket, vilket skapat osäkerhet kring den långsiktiga amerikanska förpliktelsen.

För Ukraina innebär den minskade stödnivån påtagliga konsekvenser på slagfältet. Ukrainska militära ledare rapporterar om växande materielbrist, särskilt gällande luftvärnssystem och artilleriammunition. Detta sker samtidigt som Ryssland ökat produktionstakten i sin försvarsindustri och mobiliserat ytterligare trupper till fronten.

”Situationen är kritisk, särskilt i östra Ukraina,” säger Oleksandr Kovalenko, militäranalytiker vid den ukrainska tankesmedjan Information Resistance. ”Våra trupper tvingas ransonera ammunition medan ryska styrkor kan upprätthålla ett konstant tryck.”

Nato:s generalsekreterare Mark Rutte betonade vid alliansens senaste möte i Bryssel vikten av fortsatt stöd. ”Ukrainas kamp är också vår kamp. Ett fritt och självständigt Ukraina är avgörande för europeisk säkerhet,” sade Rutte och uppmanade medlemsländerna att leva upp till sina åtaganden.

Samtidigt pågår intensiva diplomatiska ansträngningar för att säkra nya stödpaket. EU har nyligen annonserat ytterligare 5 miljarder euro i militärt stöd, men implementeringen har gått långsammare än förväntat på grund av byråkratiska hinder och oenighet om prioriteringar.

Försvarsexperter varnar nu för att den minskade stödnivån kan få långtgående konsekvenser för krigets utveckling och Europas säkerhetspolitiska landskap.

”Om denna trend fortsätter riskerar vi att underminera Ukrainas förmåga att motstå den ryska aggressionen,” säger Andersson vid FOI. ”Det skulle inte bara vara förödande för Ukraina utan även sända farliga signaler om västvärldens beslutsamhet och uthållighet i mötet med auktoritär aggression.”