Polisens tveksamma metoder för att identifiera misstänkta sexköpare ifrågasätts

”Det ser man ju vem som är alkoholist”, sa Lisbeth Palme innan hon pekade ut Christer Pettersson som sin makes mördare. Detta skedde under en videokonfrontation i december 1988, nästan tre år efter mordet på statsministern Olof Palme.

Enligt polisprofessorn och författaren Leif GW Persson stack den härjade Christer Pettersson ut markant bland de tretton männen i konfrontationen – ”en fyllkaja bland en flock gråsparvar”, som han beskriver det. Före konfrontationen hade åklagaren dessutom informerat familjen Palme om att den misstänkte var alkoholiserad.

Denna händelse har blivit ett skolexempel på hur polisen inte bör genomföra konfrontationer. Alla förstår att värdet av ett utpekande minskar avsevärt om vittnet styrs mot att identifiera en specifik person.

Nu riktar Fredrik Nydén, rådman vid Södertörns tingsrätt, skarp kritik mot Stockholmspolisens metoder för att få misstänkta sexköpare fällda genom fotoutpekanden. ”Alla poliser vet att man inte ska jobba så här”, säger domaren i en ny granskning som Dagens Nyheter genomfört.

Metoden som polisen använder är anmärkningsvärd: De går igenom prostituerade kvinnors mobiltelefoner, kartlägger män som chattat med dem och stämt träff. Därefter visar utredarna passfoton på de misstänkta för kvinnorna – men inga andra bilder. Kvinnorna får alltså endast se bilder på personer som redan är misstänkta, och polisen söker enbart bekräftelse.

Detta tillvägagångssätt strider direkt mot Polismyndighetens egen handledning om fotokonfrontationer, som uttryckligen varnar för så kallade enkelkonfrontationer – när ett vittne endast får se en bild på en misstänkt person.

När poliserna som arbetar med att bekämpa sexköp konfronteras med denna motsägelse, tar de till ett närmast filosofiskt resonemang: De hävdar att deras metod inte utgör en fotokonfrontation. ”Vi är av uppfattningen att vi aldrig genomför några fotokonfrontationer”, skriver polisinspektör Simon Häggström, som leder arbetet. Han förklarar dock inte vad metoden i så fall ska kallas.

Det finns förvisso förståelse för prostitutionspolisernas engagemang mot sexhandeln. De bevittnar dagligen kvinnohat och grov exploatering i branschen, och vill se förövare ställas till svars. Men rättssäkerheten måste omfatta alla, även misstänkta sexköpare.

Granskningen avslöjar också att polisen i vissa förhör medvetet ljugit för misstänkta, vilket väcker allvarliga frågor om metodernas laglighet. Förundersökningsledare Britt-Inger Eriksson erkänner att detta förekommit med den anmärkningsvärda förklaringen: ”Jag tror att förhörsledaren sa så för att man tyckte att mannen på fotot som kvinnan pekade ut var väldigt likt den rätta mannen.”

Enligt Simon Häggström har polisen de senaste två åren i genomsnitt hanterat mer än ett sexköpsbrott per dag som skickats vidare till åklagare. Rättegångarna genomförs ofta snabbt, och sexsäljarna som pekat ut männen deltar sällan i förhandlingarna.

DN:s granskning visar dessutom att samma kvinna kan förhöras om flera misstänkta sexköpare under en och samma session. I ett fall pekade en kvinna ut tolv olika män under ett enda förhörstillfälle. Anmärkningsvärt nog angavs i samtliga fall att hon kände igen männen ”mycket väl”.

Fredrik Nydén utesluter inte att oskyldiga kan ha dömts på grund av dessa bristfälliga metoder. Han tror att fler domare kommer börja ifrågasätta polisens arbetssätt när de förstår hur utpekandena genomförs.

Fallet med Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson påminner om riskerna. Utpekandet var centralt när tingsrätten dömde Pettersson, men spelade även en avgörande roll när hovrätten senare frikände honom. Hovrätten ansåg att det inte kunde uteslutas att Lisbeth Palme pekat ut fel person på grund av den bristfälliga konfrontationsmetoden.

Till skillnad från det välbevakade Palmemordet sker sexköpsutredningar oftast utanför offentlighetens ljus, vilket gör det ännu viktigare att polisen följer korrekta rättsliga procedurer och inte tar oacceptabla genvägar i sin strävan att lagföra sexköpare.