Ny nordisk strategi ska stärka transportkorridorer för krisberedskap

I dagarna transporteras tusentals svenska militärer med hundratals fordon över Torne älv på väg mot norra Finland. Slutmålet för militärkolonnen är området norr om Rovaniemi och Sodankylä, där de ska delta i Natoövningen Cold Response – för första gången som fullvärdiga medlemmar i försvarsalliansen.

Resan på över 1 300 kilometer från Skövde till norra Finland är i sig en logistisk övning för den fjärde brigaden ur Skaraborgs regemente, P4. Men den belyser också en större utmaning: behovet av starkare transportinfrastruktur för både militära och civila behov i Norden.

De nordiska länderna har nu enats om en gemensam strategi för att stärka sina transportnätverk. Detta för att bättre kunna hantera stora olyckor, naturkatastrofer och i yttersta fall krig. Strategin pekar ut flaskhalsar som måste åtgärdas och identifierar prioriterade transportkorridorer genom de fem länderna.

”Logistik vinner krig. Vi behöver se till att ha säkra, fungerande, robusta transportkedjor mellan våra länder i den allvarstid vi lever i,” säger Sveriges infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD).

Den gemensamma strategin identifierar fyra prioriterade transportkorridorer, som tydliggör Sveriges centrala roll som nav i Natos logistikkedjor i norra Europa. En korridor sträcker sig från Danmark i söder till norra Sverige och vidare in i Finland, medan tre andra korsar kontinenten i öst-västlig riktning.

Högst prioritet ges till beredskapskritiska sjöfartsleder som kan hantera stora transportvolymer för både militära och civila ändamål. Men strategin konstaterar att om sjötrafiken på Östersjön skulle begränsas eller blockeras, måste transporter från Finland och Sverige kunna löpa längs landsvägar och järnvägar istället.

Detta skapar hög belastning på vägnätet i södra Sverige, där järnvägar, vägar och hamnar riskerar att bli flaskhalsar. Även Danmark och Norge står inför liknande utmaningar, exempelvis genom järnvägar på Jylland och norska hamnar.

”Det spelar ingen roll om Sverige gör en satsning på en del av banan om det inte fortsätter in i Finland och Norge,” påpekar Carlson.

För Sveriges del arbetar regeringen med en ny nationell transportplan för de kommande tolv åren, värd 1 200 miljarder kronor, som ska presenteras senare i vår. Hälften av dessa medel ska gå till underhåll och reparationer av befintlig infrastruktur. Därutöver finns en blocköverskridande överenskommelse om ytterligare 50 miljarder kronor för civilförsvaret.

Per Skoglund, lektor i krigsvetenskap med inriktning försvarslogistik, välkomnar den nordiska strategin men menar att den svenska infrastrukturen har varit eftersatt i 30 år.

”Det mesta som planeras nu borde ha gjorts igår,” säger Skoglund, som förespråkar ännu större satsningar, bland annat på en förbättrad järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo.

Skoglund betonar vikten av att kunna röra sig mellan huvudstäder under kris och krig, särskilt när luftrummet kan vara stängt: ”Under ett krigsscenario är luftrummet antagligen stängt. Då återstår järnvägen eller landsvägen som transportled. Då spelar restiderna ganska stor roll.”

Även Inlandsbanan, som står högt på det svenska försvarets önskelista, saknas bland de fyra högst prioriterade korridorerna. Skoglund menar att det vore strategiskt viktigt för Sverige att ha två järnvägssträckningar från norr till söder, eftersom det finns många kritiska passager på det nuvarande järnvägsnätet som är sårbara.

Förbättrad infrastruktur handlar inte bara om militär beredskap. Extremväder kan också orsaka allvarliga störningar, och svensk väg och järnväg löper hundratals kilometer genom riskområden.

På längre sikt kommer de norska hamnarnas betydelse att öka i takt med att Nordostpassagen blir allt mer farbar, vilket öppnar nya transportvägar till Asien via Arktis – en utveckling som kan komma att förändra regionens logistiska landskap ytterligare.