Patrik Lundberg: Vem skrev egentligen den här texten?

I den digitala tidsåldern flyter fiktion och verklighet samman

Det digitala landskapet förändrar vår uppfattning om vad som är äkta och vad som är konstruerat. Mitt namn står vid denna text, mitt ansikte syns på bilden – visserligen tagen för fem år och fem kilo sedan. Men den fundamentala frågan kvarstår: spelar det någon roll om det är jag eller en artificiell intelligens som formulerat dessa ord?

Tekniken har redan nått en punkt där våra digitala hjälpmedel kan härma vår personliga stil. När jag öppnar min e-post föreslår klienten färdigformulerade svar som ofta är skrämmande lika de jag själv skulle skriva. Vi närmar oss en värld där gränsen mellan det äkta och det konstruerade blir allt mer diffus.

Detta fenomen har paralleller till den pågående kulturdebatten om fiktionens ställning kontra verkligheten. Många uttrycker oro över att verkligheten tränger ut fiktionen – att filmer ”baserade på verkliga händelser”, självbiografier och true crime dominerar kulturlandskapet, medan ren fiktion marginaliseras.

Men kanske är det tvärtom? Vår samtid präglas av artificiell intelligens, ytlighet och en ständig jakt på genvägar. I flera år har begreppet ”postsanning” präglat samhällsdebatten – känslomässiga appeller väger ofta tyngre än objektiva fakta. Min misstanke är att fiktionen håller på att ta över verkligheten, inte tvärtom.

Ta Storytel som exempel, där de lanserat en AI-uppläsare med Stefan Sauks röst. När jag lyssnar på en ljudbok hörs Sauks karaktäristiska röst, trots att det inte är han som läser. Detta är ett tydligt exempel på hur verkligheten hotas av den digitala fiktionen.

Fenomenet begränsar sig inte till medie- och kultursfären. Inom utbildningsväsendet kan en lärare teoretiskt skapa uppgifter med AI, som eleverna sedan löser med AI-verktyg, och som läraren därefter rättar med hjälp av AI. På arbetsmarknaden används artificiell intelligens för att skriva platsannonser, medan jobbsökande använder samma teknologi för att författa personliga brev. Rekryterare kan sedan sortera kandidater och genomföra virtuella intervjuer med hjälp av AI-verktyg.

Denna utveckling handlar inte enbart om artificiell intelligens. Människan är på väg att bli en cyborg – en varelse där människa och teknologi smälter samman. Det verkliga utseendet och faktiska handlingar blir mindre viktiga än den digitala personan och vad man påstår sig göra online.

När möjligheten att fiktionalisera sig själv erbjuds, digitalt eller fysiskt, tenderar människan att ta den. Det kan handla om fotofilter som stoppar tiden och trotsar tyngdlagen, eller injektioner med hyaluronsyra som tillfälligt förändrar ansiktsdrag.

De som kritiserar SVT för att visa för mycket reality-TV med influerare i huvudrollen missar en viktig poäng. Public service har som uppdrag att spegla vårt samhälle, och denna typ av innehåll representerar faktiskt vårt nya, delvis fiktionaliserade sätt att leva, om än i förstärkt form.

Detta nya förhållningssätt till verkligheten har dock sitt pris. När Jim Carrey nyligen tog emot ett hederspris vid Césargalan i Paris, spred sig rykten om att det inte verkligen var han. Trots närvaron av skådespelarens familj lugnade inte spekulationerna, och Césarakademins generalsekreterare tvingades offentligt försäkra att det inte rörde sig om en dubbelgångare.

Vi har nått en punkt där inte ens Jim Carrey i egen hög person accepteras som den verklige Jim Carrey. Det är en situation som ingen förutom kanske nihilister kan välkomna.

Fiktionen är inte på väg att försvinna – tvärtom expanderar den in i verklighetens domäner och blir alltmer dominerande. Vår relation till det autentiska håller på att omdefinieras i grunden, och vi måste ställa oss frågan vad detta innebär för vårt samhälle och vår självuppfattning.